SOUNDTRACK

Tjingeling! Befinner mig just nu i skogen utanför Tidaholm, hemma hos Davids föräldrar. En slapp helg med mycket hund-gosande väntar :)

Av denna anledning kommer det vara rätt tyst i bloggen under helgen. Jag är tillbaka med nya tag på måndag :) Ha en trevlig helg!

Idag är det segt i både kropp och huvud. Därför kickstartar vi dagen med lite schysst 80tals-synthpop! I give you Sounds like a melody med Alphaville.

Så, hur botat man halsbränna på bästa sätt? Ja inte är det genom att dricka apelsin-juice och té innan sänggång, det borde ju jag om någon veta... Jag måste komma ihåg att bunkra upp med lite Ranitidin hemma hos David också..

Nu ska jag krypa ner i sängen och försöka ladda krafterna inför morgondagen. Även om det var ganska lugnt på jobbet ikväll mot hur det varit sista veckan så är det fortfarande tungt.. Måtte dagen gå fort!

Innan jag stänger av datorn tänkte jag dela med mig av mitt favorit-klipp på youtube. Det är en fantastisk norsk kille vid namn Lasse som ligger bakom detta klipp. När man ser det ska man ha i åtanke att han varken kan spela piano eller trummor egentligen... Riktigt häftigt!

Godmorgon världen!

Jag har precis intagit lite frukost och snart ska jag bege mig mot gymmet och vara hurtig innan jobbet. Så ikväll får nog mina arbetskamrater får dra runt mig i en rullstol...

Det höga tempot på jobbet håller i alla fall i sig, det var full fart igår kväll också. Och jag känner på mig att det kommer bli likadant ikväll och imorgon *tar ett djupt andetag* Jag längtar väldigt mycket till helg och ledighet just nu..

Nu ska jag borsta tänderna, hoppa i skorna och bege mig till bussen (och så håller vi tummarna för att den går som den ska...)

Tjingeling!

Idag åkte det bruna sminket fram, det händer inte allt för ofta!
Glömde dock att ta en close-up-bild.

Snart blir det sängen för mig, eftersom att vädret satt kollektivtrafiken ur spel så måste jag gå upp vid halv 8 för att ta mig till Linköping. Inget vidare kul.
Men först täntke jag bjuda på en cover :)

1963 spelade Johnny Cash in Ring of fire som skrevs av hans stora kärlek June Carter. Nästan 30 år senare, närmare bestämt 1990, spelade Social Disortion in en betydligt punkigare version av låten.
Denna gången måste jag nog säga att det är dött lopp. Originalet är ju en riktigt klassiker som man inte kan tycka illa om, men lite lam är den trots allt. Social Disortion har gjort ett riktigt bra jobb med att piffa upp låten lite, men inte så pass mycket att den på något sätt överglänser originalet. Så ja, jag tycker att båda två är precis lika bra. Lyssna själva :)

Johhny Cash

VS


Social Disortion

Åh, jag har ju glömt att berätta - jag och David ska se premiären av 'Alice in Wonderland' i Linköping den 3:e mars :D Jag har längtat efter den här filmen i flera år nu. Tim Burton och Johnny Depp har ju hittills varit en nästan gudomlig duo och jag är övertygad om att jag inte kommer bli besviken den här gången heller :)

And here's the trailer

Tänk vad mycket roligare tvättandet blir när man piffar till sig lite :)

Så var det söndag igen. Det är inte klokt vad dagarna rusar förbi. Januari var en fruktansvärt långsam månad men februari tycks passera i ett svisch..

Snart ska jag bege mig iväg till jobbet. Får hoppas på en behaglig kväll med lagom pyssel så att timmarna går fort.. Min jobb-glädje har börjat komma tillbaka i alla fall och det känns väldigt skönt. Vardagen flyter på så mycket bättre då.

Nu har jag tillbringat dom senaste 2 timmarna i 50-60-talets USA. 'Walk the line' var precis lika bra som alltid. Återigen - har ni inte sett den så gör det! Den handlar om Johnny Cash's liv - karriären, drogproblemen och den passionerade kärleken till June Carter. Filmen baseras på böcker som Cash själv skrivit om sitt liv så man får väl anta att den speglar hans liv ganska bra. Och tro mig, man behöver inte vara nått Cash-fan för att uppskatta filmen.

Rollerna som Johnny Cash och June Carter spelas av Joaquin Phoenix och Reese Witherspoon och dom sjunger och spelar sina instrument genom hela filmen - helt klart imponerande! Här följer ett par exempel :)

Walk the line



Ring of fire

Jackson

Idag kör vi på den "mörka, svåra looken" (och nu hoppas jag att alla uppfattade den lilla gnuttan ironi som fanns där...) 
Tröjan är lånad från David, det är fint att ha en pojkvän att dela garderob med <3 Jag insåg dock lite för sent att sminket kanske är lite i mörkaste laget för jobbet men det får gå...

Läste i tidningen igår att Franz Ferdinand står i stargroparna för att spela in en ny skiva. Väldigt glada nyheter måste jag säga! Jag har varit väldigt förtjust i detta skotska rockband sedan deras självbetitlade debut som släpptes 2004. De har släppt tre album hittills (Franz Ferdinand 2004, You could have it so much better 2005 samt Tonight: Franz Ferdinand 2009) och samtliga är riktigt riktigt bra! Det är dansant rock-pop med melodier och refränger som sitter som ett smäck i huvudet redan första lyssningen! Att sångaren Alex Kapranos dessutom är en mycket karismatisk person med en ytterst behaglig röst ger dom ännu fler pluspoäng.
 Jag har sett dom live en gång, på Arvika 2006 tror jag det var, och det var en riktigt röjig spelning så nu hoppas jag turné med spelningar i Sverige framöver :)

Här bjuder på några av mina Franz-favoriter (tyvärr finns det inte videos till alla).

In the dark of the Matinée från 'Franz Ferdinand'

Michael från 'Franz Ferdinand'

Do you want to från 'You could have it so much better'

Walk away från 'You could have it so much better'

No you girls från 'Tonight: Franz Ferdinand'

Bite hard från 'Tonight: Franz Ferdinand'

Om du inte redan fastnat för dessa fantastiska killar tidigare så hoppas jag att du gjort det nu!

Kvällen förflöt ganska ba igår ändå... Pratade med mamma och hon berättade att Fanny somnade in på sin favorit-kudde och att allt hade varit väldigt fint och fridfullt. Jag fäller fortfarande lite tårar till och från men det känns ändå skönt att veta att hon har det bra nu.
Jag och David åt äppelpaj och tittade på Control, det kändes som en ganska bra tröst.

Idag går jag runt och snorar och nyser oavbrutet. Förkylningen är iallafall på tillbakagång nu och jag känner mig inte riktigt lika matt i kroppen längre så imorgon blir det back to work.

Eftermiddagen ska jag ägna åt att städa, det ser ut som ett världskrig hemma hos mig just nu... Och när det är klart ska jag belöna mig med lite Grey's Anatomy (såklart!). Införskaffade säsong 5 idag, jag kunde inte hålla mig tills lönen kommer nästa vecka.. (vilket jag ekonomiskt sett borde ha gjort..hrm...)

För 12,5 år sedan, slutet av sommaren 1997, fick familjen en ny medlem, ett vitt litet yrväder som fick namnet Fanny. När hon flyttade in hos oss var hon så liten att hon kunde sitta i mammas handflata och alla blev kära i henne vid första ögonkastet. Våran andra hund Ronja tog genast på sig rollen som adoptivmamma och dom blev oskiljbara.

Åren gick och Fanny växte upp till en ettrig och bestämd liten terrier-dam med stor integritet. Det var inte vem som helst som fick äran att kela med henne och det skedde alltid på hennes villkor. Under många år sov hon varje natt i min säng. Glömde jag ta med henne in när jag gick och la mig så stod hon utanför dörren och nosade tills jag släppte in henne. Och när hon lagt sig till rätta i sängen var det bara att anpassa sin sovställning efter henne... Mer än en gång vaknade jag på morgonen med henne som huvudkudde *skrattar* När min säng även började be-bos av pojkvänner så tog hon ingen som helst hänsyn till detta. Hon gick före allt, jämt.

Hon har alltid varit en mycket energisk hund, boll-tokig som få. Man kan kasta boll med henne i timmar och hon springer och springer. Vi har alltid sagt att hon kommer dö med en boll i munnen...
När vi var tvungna att avliva Ronja för några år sedan var vi rädda att Fanny skulle börja tappa livsgnistan. Ronja var hennes bästa vän och mamma och hon hade aldrig behövt vara ensam. Men med tiden anpassade hon sig bra till den nya situationen och jag tror att hon nu på ålderns höst har njutit att få ta emot all uppmärksamhet och kärlek. Hon har börjat bli en ganska bortskämd knä-hund även om hon själv nog aldrig skulle erkänna det.

Men ikväll tar allt slut. Strax efter 16:30 kommer min älskade Fanny ta sitt sista andetag och återförenas med Ronja i hund-himlen.
Juver-cancer är diagnosen, enligt vetrinären kommer den progredera mycket aggressivt och snabbt. Vi vill inte att Fanny ska behöva avsluta sitt liv med lidande så därför väljer vi att låta henne somna in nu medans hon fortfarande är pigg och glad. Det är så vi vill minnas henne.

Igår tog jag farväl av min älskade vän. Hon var på sitt bästa och keligaste humör, jag antar att hon vet vad som väntar och jag hoppas att hon förstår varför. Jag har gråtit mycket dom sista dagarna och det gör så obeskrivligt ont i mitt hjärta. Även om vi alla vetat att den här dagen skulle komma snart, hon är ju trots allt ganska gammal, så känns det overkligt. Jag kommer aldrig mer att få se henne. Aldrig..


Underbara älskade lilla trollet. Du kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta. Tack för alla minnen, all glädje du gett oss. Jag älskar dig.

Aslam's Underlite Fanny

970509 - 100217

Ja då ska jag berätta om min lilla Göteborgsutflykt i helgen. Jag och Viktor tog bussen ner efter jobbet (Bus4you var himmelriket kan jag meddela!). Vid halv tio-tiden var vi framme och installerade hos hemma hos Malin och hennes pojkvän Adam. Sen pratade vi skit ett par timmar innan vi damp ner i säng (somliga av oss - läs jag - var trötta efter en dag på jobbet).

Lördagen sen inleddes med en sväng på stan med shopping och lunch på Spice, väldigt trevligt. Sen bar det av hemåt för matlagning, tillfixning och peppning inför kvällen.

Jag, Malin och Adam, Viktor stod för fotograferandet.

Jag lekte spootify-DJ och tvingade de övriga att lyssna på The Sisters of Mercy, The Mission, Rosetta Stone och OMD bland annat. Dom uppskattade det betydligt mer än vad jag trodde :)

 Kvällens outfit :)

Sen hamnade vi på en lam fest och tog massa ego-bilder och drack oss alldeles för onyktra.

Till slut gjorde vi en kupp och tog över spootify och dansgolvet. Efter ett tag flydde övriga gäster till hallen och köket. Som sagt - lamt!

Vi var i alla fall glada och tokdansade till Depeche Mode, Kalle Baah, Mando Diao och Melody Club bland annat :)

Sen tröttnade vi på tråkfesten och ramlade (i mitt fall bokstavligen talat) iväg till Sticky Fingers för mer dans. Och shotsar som jag borde ha hoppat över...



Vi ägde som vanligt! Jag var lycklig över att både Depeche Mode och Joy Division spelades. Inte för att jag tyckte att musiken var dålig i övrigt men det blev lite extra roligt under dom minuterna :)

Sen började det bli lite suddigt... Jag tror att mitt vissna hår symboliserar mitt skick rätt bra, haha. Det blev lite för många cl alkohol, jag vet pinsamt nog inte när jag var så full senast. Bra längesen är det i alla fall... Vid halv 3 tyckte mina kära vänner att det kanske var dags att gå hem och lägga mig (det tackar vi för), vid det laget hade jag problem att sitta på en barstol utan att trilla ner (okej, nu skäms jag... Jag skyller på min kjol som var ganska hal, okej). Så det blev hemgång via en korvkiosk.

Resultatet av kvällen blev ett jättefint minne, massa blåmärken och en redig baksmälla. Jävligt lyckat med andra ord! ;)

Nu har jag suttit och gått igenom bilder i nästan en timma och jag orkar verkligen inte fixa ett inlägg just nu... Det får bli senare eller imorgon. Men jag bjussar på ett cover-inlägg istället :)
Denna gången handlar det om låten Halo. Originalet står Depeche Mode, covern kommer från Timo Räisänen. Jag måste erkänna att innan jag hörde Timos version så hade denna låt passerat mig ganska obemärkt förbi. Det var en av alla dessa DM-låtar som jag tyckte vara ganska tråkiga helt enkelt. (Idag förstår jag inte hur jag kunnat tycka det, nu anser jag att den lätt platsar in på top 20). I alla fall hörde jag Timos version och blev helt kär. Dels i låten, dels i Timos sätt att sjunga den. Så ja, jag måste nog säga att även denna gången slår covern originalet.

Depeche Mode 

VS

Timo Räisänen

Självklart blev det en del shopping i Göteborg, lite mer än vad jag hade tänkt mig till och med...
Vi började med en tripp till Shock där jag skulle inhandla ett par svartvit-randiga byxor som jag spanat in så länge. Till min besvikelse fanns dom dock bara i strl XS, L och XL och det var en utgående modell hos tillverkaren. Snyft! Som tur var dämpades min besvikelse ganska snart när hittade dessa underbara skor till halva priset!

Det är ett par Minx Boots från Fantasy Shoes/Pennangalan som jag spanat på såååå länge nu men inte kommit mig för att köpa (mest för att tillverkaren är kända för sina knasiga storlekar och jag helst vill prova skor innan jag köper dom). Men nu fanns dom sagt på Shock för det helt humana priset 525 kr. Så då var den förmiddagen räddad :)

På Shock köpte jag dessutom ett par strumpbyxor och ett par hårspännen :)
Sen gick vi vidare till Weekday och där blev det mer shopping. Dom hade den bästa rean jag någonsin varit på, rena himmelriket. Hade jag haft strl 28 i Cheap Mondays istället för 29 så hade jag kommit hem med en hel drös byxor... (tyvärr var strl 29 utrotningshotat). Istället blev det en tröja samt en kjol för 130 kr - tillsammans! Jag hade lätt kunnat handla en massa annat där också men jag var duktig och undvek att shoppa upp alla mina pengar...

Idag är jag trött trött trött... Piggar upp mig med lite Joy Division - Disorder :)

Idag dansar jag till Joy Divisions underbara Transmission.

Jag var ett riktigt klant-arsle och glömde strömkabeln till datorn hemma hos David igår och min dator har kass batteritid (typ 1 timma) så därför har det varit lite tyst senaste dygnet. Och sladden kommer inte förrän vid 20-tiden ikväll... Jag sörjer mest att inte kunna lyssna på musik :/ Och att inte ha datorn igång överhuvudtaget.. Den är ju mitt sällskap på dagarna!

Idag har jag varit ledig, såååå skönt! Jag var verkligen helt förstörd när jag gick hem från jobbet igår, jag tror aldrig jag varit så trött efter en jobbhelg faktiskt :S Mina arbetskamrater var oroliga för mig, dom tyckte att jag såg så blek ut, haha. Nu har jag i alla återhätmat mig :) Har lunkat runt här hemma i lugn takt idag. Kollat på lite Grey's och sen varit nere en sväng på stan och köpt en kjol inför helgen :) Snart ska jag tvätta och laga mat och vid 20 kommer David som sagt och då ska vi mysa lite. Vi hinner knappt ses nått den här veckan :(

Imorgon ska jag till gymmet och få hjälp att komma igång ordentligt, yeha! Ser fram emot det, ska bli skönt att kunna träna ordentligt fram över. Och jag är så stolt över att kunna gå in en mataffär utan att köpa massa onyttigheter, hihi :D Ikväll ska jag dessutom äta FISK! Och jag tycker verkligen inte om fisk... Ska dock belöna mig själv med en semla sen när David kommer...

Och på fredag är det äntligen dags för Göteborgs-trippen. Jag är pepp som fan! Det var så galet kul senast vi var ute så jag har höga förväntningar :)

Nu ska jag utnyttja resten av min batteritid till att kolla FB och Bilddagboken och alla andra livsviktga saker. Tjingeling!

Jo, såhär är det. Den 17 februari kommer Depeche Mode göra en spelning i legendariska Royal Albert Hall. Det är en välgörenhetskonsert där alla intäkter kommer gå till en fond för cancersjuka tonåringar. Som del av detta har klocktillverkaren Hublot tillverkat 12 stycken specialdesignade klockor som kommer att säljas på auktion. Även dessa intänker kommer att skänkas till fonden. Varje klocka representerar ett av DM's 12 album, där skivomslaget helt enkelt pryder urtavlan. Dom är kolossalt snygga, kolla själva! (Lägger upp dom som miniatyrer eftersom det tar mindre plats. Jag råder er alla att klicka på dom ni ser urtavlorna ordentligt :))

                           

                          
Personligen är jag mest sugen på Violator, Speak and spell och Playing the angel (nr 7, 1 och 11) i nämnd ordning, men skulle jag kunna tänka mig att vara ägare till vilken som helst av dom!
Hade jag varit ekonomiskt obunden hade jag lätt lagt bud på flera stycken, men nu lär dom gå för bra många tusen kronor så jag får nöja mig med att drömma lite...

Om någon är sugen på att buda så går det bra att göra via DM's hemsida mellan den 8 och 24 februari :)


(Information samt bilder är hämtat från www.depechemode.com)

Har precis fyllt upp mp3-spelaren med massa bra gym-musik, mycket futurepop blev det! Bland annat denna goding som just nu går på repeat här hemma.

VNV Nation - Perpetual

Det var ett tag sen jag var insnöad på futurepop  men nu känns det som att det kan komma att bli en del framöver igen. Jag hade nästan glömt bort hur galet bra det är... <3

Ikväll tror jag att jag ska se den helt underbara filmen Velvet Goldmine. Den handlar om om Brian Slade (aka Maxwell Demon, spelad av Jonathan Rhys-Meyers), en glamrock-stjärna på 70-talet och dennes karriär. Är du förtjust i David Bowie, Oscar Wilde, glamrock i allmänhet eller androgyna män i tajta kläder och smink - ja då måste du se denna film om du inte redan gjort det! (Läs mer här)


Filmen har ett helt underbart soundtrack, här kommer ett litet smakprov (klippen är tagna ur filmen).

Jag har de senaste dagarna verkligen levt i en liten bubbla efter DM-konserten (förlåt, jag ska snart sluta tjata om den) och jag har funderat lite över när jag kände så efter en spelning sist och det är ett bra tag sen... Direkt efter konserten sa David att den lätt hamnade på hans topp 3-lista över bästa konserter, jag nöjde mig med topp 5 just då för jag tyckte att jag hade så mycket häftiga upplevelser sedan tidigare. Men nu såhär några dagar efteråt har jag reviderat min åsikt.. Så här följer min topp 10-lista över mina bästa konsertupplevelser.


1. Kent @ Stadion, Stockholm 2003. En solig kväll i början av juni. På scenen står ett av Sveriges bästa band. I publiken 33000 vitklädda, hängivna fans. Oslagbar allsång till "Blåjeans". Det var en en obeskrivlig upplevelse. All spänning och mystik innan - varför vita kläder? Skulle detta bli kents sista spelning? Alla förväntningar och farhågor bidrog helt klart till att göra den kvällen till det häftigaste jag varit med om.

2. Depeche Mode @ Globen, Stockholm 2010. Söndagens upplevelse nosar helt klart kent i nacken. En större publik unisont klädda i vitt och vi hade varit där ;) Nej skämtosido. Det går inte riktigt att jämföra kents stadion-spelning med detta, det känns som två så vitt skilda saker. Upplevelsemässigt vinner kent men konsertmässigt vinner Depeche. Det var en galet bra spelning helt enkelt! Det kändes som att bandet gav allt, trots så många turnéspelningar i bagaget, och publiken var underbar och gav sån otrolig kärlek tillbaka.

3. Kraftwerk @ Cirkus , Stockholm 2004. Att ha sett Kraftwerk live känns som något man bara måste ha gjort. Det här bandet kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, utan dom hade så mycket av den musiken jag idag lyssnar på inte existerat. Kraftwerk levererar inga röj-spelningar i klass med DM, det ska snarare ses som ett konstverk. Häftiga ljuseffekter, bakgrundsbilder, 4 stycken robotstela äldre herrar och inte minst 4 stycken riktiga robotar. Det är otroligt häftigt helt enkelt! Jag hade förmånen att se dom 2 gånger 2004, dels på Cirkus men även på Arvikafestivalen. Cirkus-spelningen var 10 gånger bättre än Arvika. Kraftwerks show ska upplevas inomhus.

4. The Ark @ Finspångs slott 2001. Första gången jag såg The Ark var på "Där vi är e're alltid roligast"-turnén dom gjorde med Håkan Hellström och Magnus Uggla. Jag var 15 år gammal och relativit nyligen Ark-frälst och smått fanatisk. Jag tyckte att The Ark var det bästa som hänt mig, och övriga mänskligheten, och hela vårterminen i 9:an gick jag och en kompis och längtade efter den där konserten. Jag kan inte påstå att jag minns sås mycket av själva spelningen och det var säkert långt ifrån den bästa spelningen jag sett med dom, men det är mitt finaste The Ark-minne och det kommer jag bära med mig resten av livet.

5. Apoptygma Berzerk @ Arvikafestivalen 2007. Jag har tyvärr bara sett Apoptygma live 1 gång och sedan den underbara upplevelsen har jag gått och längtat efter fler tillfällen (som tyvärr inte kommit). Detta är den bästa festivalspelning jag varit med om. Jag hade gått och peppat som fan inför den och det verkade resten av publiken också ha gjort. Det var verkligen underbart drag och så stämningsfyllt!

6. Melody Club @ Arvikafestivalen 2002. På andra plats över festivalspelningar kommer Melody Clubs första Arvika-spelning. Dom hade precis börjat slå igenom och spelade på lilla Lyran. Det var fullpackat med folk och alla smått hysteriska. Kristoffer (sångaren) var förvånad över att vi kunde sjunga med i så många låtar, dom hade ju bara släppt en singel...

7. Mando Diao @ Kulturkammaren, Norrköping 2002? Under stora delar av gymnasietiden hängde jag och mina vänner mycket på Kulturkammaren där det anordnades en himla massa konserter. På den lilla scenen har jag sett band som bland andra Melody Club, The Sounds, Superheroes, Bad Cash Quartet och Paris. Och så Mando Diao. Kulturkammaren tog in ett par hundra personer bara så som ni kan förstå var ju dessa band inte allt för stora på den här tiden. Men herre jävlar vilka spelningar! Jag har sett Mando Diao flera gånger men denna gången slår alla. Bandet var sanslöst bra och folk var som galna, det klättrades upp både på scenen och högtalarna.

8. Slagsmålsklubben @ Emmabodafestivalen 2003. SMK skulle inte ens spela på Emmaboda egentligen, men dom var där som besökare och fick rycka in när ett annat band inte dök upp. Det är vi alla väldigt tacksamma för, det blev den festivalens bästa spelning. Det var fylla, dans dans dans och hysteri. När spelningen var slut var såväl SMK som stora delar av publiken så gott som nakna och ingen ville sluta dansa.

9. The Cure @ Hovet, Stockholm 2008. Spelningen var sådär 1-1,5 timmar för lång men bortsett från det så var det jävligt bra! Jag upplevde ett par av mina bästa konsertminuter den kvällen, nämligen att få höra "A forest" live, det var ungefär så fint som något kan bli. Jag såg The Cure på Arvika 2002 men då hade jag knappt hört talas om dom så jag såg verkligen framemot att få se dom betydligt mer inlyssnad. Robert Smith ska ju ha en eloge för att han fortfarande orkar, det ser ju trots allt ut som att han ska få en hjärtinfarkt när som helst när han står på scenen..

10. Soft Cell @ Arvikafestivalen 2002. Ett av mina bästa festivalminnen. Jag hade knappt hört Soft Cell innan men blev dit-tvingad av våra tältgrannar och sedan dess har synthpopen bosatt sig i mitt hjärta.


Stora världsartister i alla ära men många gånger är dom lite mindre spelningarna med band som nyss börjat slå igenom dom allra bästa :)

Tänkte bara meddela att jag vann över snön och tog mig till Linköping. yey för det! Nu ska jag och D snart krypa ner i sängen. Imorgon ska jag försöka ta mig upp samtidigt som honom (runt 8), wish me luck... Jag undrar hur jag ska lyckas ta mig till jobbet på lördag morgon, har inte gått upp kl 5 på sådär 3 veckor...

Har för övrigt kämpat mot ett överjävligt sötsug hela kvällen. Allt ätbart man ser på tv:n ser sjukt gott ut och jag känner mig hungrig trots att det bara är 2 timmar sedan vi åt. Det här är inte roligt :(

Jag har en hobby som legat på dom senaste åren, nämligen fotografering. Under mina Eskilstuna-år fotade jag väldigt mycket då min dåvarande pojkvän hade ett stort foto-intresse och bra kameror. Sen tog det slut och då fick jag lägga fotande på hyllan tyvärr. Mitt mål är att under året köpa en schysst systemkamera och ta upp fotandet igen, jag saknar det och jag behöver verkligen en hobby..
Anyway, ibland blir jag kreativ och då får min lilla kompaktkamera duga. Dom här bilderna tog jag lite spontant i lördags när vi satt i soffan och peppade in för DM.

Då var det dags att avhandla en cover igen, tycker ni inte? Denna gången handlar det om en av mina absoluta favoritlåtar Tainted love. Som bekant är det ju synthpop-duon Soft Cell som har gjort låten känd. 1981 kom deras version men originalet spelades in redan 1964 och sjungs av Gloria Jones.
Det har gjorts ett 20-tal covers på Tainted love och jag har hört dom flesta av dom men Soft Cells version är helt klart den som tilltalar mig mest (och det beror ju inte alls på min kärlek till 80tals-synthpop, nej nej...) Och att jag anser att den är myckte bättre än originalet behöver jag väl inte ens berätta?

VS

Jag ska börja med att vara jävligt bitter och beklaga mig lite. Efter att ha velat fram och tillbaka så fick kameran bli kvar i bilen, jag ville inte riskera att faktiskt behöva lämna ifrån mig den. Big mistake! Det var inga problem alls att få in kameror. Och jag bara bemödat mig själv att gå och hämta kameran som jag funderade på innan dom läste av biljetten, jag då hade jag kommit hem med massa grymma bilder. Vi stod nämligen kanonbra till. SÅ BITTERT! Jag kommer aldrig förlåta mig själv för det och hädanefter ska kameran med jämt. Men nog med gnällande nu. Let's go on to the show!

Som jag redan nämnt var Nitzer Ebb förband och detta var jag på förhand mycket glad över. Jag är inget stort fan av body/EBM men Nitzer's old-schoolbody tilltalar till och med lilla mig. Dock verkar Nitzer själva har lessnat på den för på nya skivan har dom visst moderniserat sig lite. Fail fail fail. Nu låter dom som vilket nyare ebm-band som helst och jag gillar det inte alls. Det blev aldrig något riktigt tryck under spelningen heller. Jag hade nog uppskattat det mer om det var på en mindre klubb fylld med hängivna bodyfans och med en setlist innehållandes mer av dom gamla hitsen. Då hade det nog kunnat bli schysst drag! Men nu blev det tyvärr bara ett bottennapp.

Och så strax efter klockan 20:30 var det dags. Introt till In chains drog igång och herrarna Dave Gahan, Martin Gore och Andrew Fletcher äntrade scenen, lika fräscha som alltid. Personligen tycker jag att inledningen på den här turnéen är lite tråkig, efter In chains följde Wrong och Hole to feed och även om Wrong var riktigt mäktig stundtals så blev det aldrig något riktigt tryck i publiken. Sen kan det ha med att göra att jag inte uppskattar den senaste skivan heller... Men sen jävlar tog det fart! Walking in my shoes, It's no good, A quesion of time, Precious och World in my eyes levererades på löpande band och Globen börjde närma sig kokpunkten. Det var allsång, eufori, och en avklädd Dave som verkade stortmtrivas. Sen äntrade Martin Gore scenen ensam och tempot drogs ner i först Insight och sedan Home. Jag vet att många ser detta lite som höjdpunkten på DM's spelningar men jag förstår inte riktigt hysterin kring det hela. Det är 2 jättefina låtar, det håller jag med om, och visst sjunger Martin bra men den största behållningen med dom är inte mr Gore himself utan det är publikens gensvar. När hela publiken fortsätter att sjunga på Home i flera minuter efter åt, DÅ får jag rysningar. Sen var det dags för ytterligare en låt från nya skivan Miles away/The truth is som dom gärna hade kunnat ersatt med något annat, den passerade ganska menlöst förbi. Sen började tempot höjas igen. In you room, I feel you, Enjoy the silence (som jag blev lite besviken på. Det blev inte alls den magiska stämning som jag hade hoppats på) och avslutningsvis Never let me down again. Att stå i publikhavet och se sig om när ett fullsatt Globen viftar med armarna i tack till sist nämda låt, ja det är magi om något. Det ögonblicket vill man spara djupt i sitt minne för alltid. Efter en kortare återhämtningspaus för herrarna inleddes extranumren av Martin Gore och Dressed in black. Återigen var inte mr Gore behållningen utan publiken, den stämningsfulla "körsången" fortsatte även denna gången ett par minuter efter att Martin tystnat. Sen var det då dags för avslutningen, konsertens höjdpunkt för min del. Stripped var härligt stämningsfylld som vanligt och när Behind the wheel drog igång så var det inte en själ i publiken som stod stilla. Tittade man upp mot läktarna så stod folk och dansade och hoppade i stolarna. Och det skulle bli bättre. Tänk er själva när ett fullsatt Globen brister ut i REACH OUT AND TOUCH FAITH! Då kom nästan glädjetårarna. Under Personal Jesus kokade Globen fullkomligt över och det som jag och alla andra upplevde då går inte att beskriva. Några fantastiska minuter som kommer spelas upp i mitt inre om och om och om igen. Just där och då hyllades DM som gudar och hyllningarna efteråt ville aldrig riktigt ta slut. Jag vågar nog påstå att alla som sedan lämnade Globen gjorde det med ett stort leende på läpparna.

Det som gör DM till en sån faktiskt upplevelse är att dom gör en sån bra show av det! Först och främst är ju Dave en väldigt karismatisk sångare som kan göra om vilken medioker låt som helst till något bra live. Sen är det ljuset och bakgrundsvideosarna. Allt är så stilrent och genomtänkt och framförallt galet snyggt! Kråkan (?) i bakgrunden till Walking in my shoes, rymddräkterna i Enjoy the silence, Jesus-poserna till Personal Jesus. För att nämna några.
Om jag nu ska nämna något jag är mindre nöjd över så är det gitarrerna. Dom har börjat ta över lite för mycket. Jag tycker att DM lät bättre när Martin Gore stod bakom en synth istället för med en gitarr i handen. Men det är väl egentligen en petitess i det stora hela för den showen vi bjöds på igår slår det mesta jag varit med om.
Nu hoppas jag att herrarna tänker ge sig i kast med att göra ytterligare en skiva så man får chansen att uppleva detta en gång till. Och den gången ska kameran med...

Tänkte också passa på att ge en eloge till Globen och arrangörerna. Insläppet var nästan en halvtimma försenat men när det väl drog igång flöt det på väldigt bra. Garderobsinlämning och utlämning fungerade även det bra, det gick förvånansvärt snabbt. Och bäst av allt - ordningsvakter som skötte sitt jobb. Vi hamnade bredvid en något överförfriskad kille som muckade gräl med flera personer under inledningen av DM. När det började gå överstyr för mycket informerades snabbt personal och snart kom det 2 vakter som eskoterade bort honom. Tack för det!




Jag slänger väl in ett par bilder jag tog från spelningen på Arvikafestivalen i somras i brist på annat. Tyvärr inget vidare bra bilder pga för långt avstånd och dålig kamera, men bättre än inget i alla fall.