SOUNDTRACK

I slutet av februari släpper The Ark sin sista skiva, samlingsskivan 'Arkeology', som kommer innehålla två nya låtar - Breaking up with God (som släpps som singel imorgon) samt The apocalypse is over (som ej kommer bli någon singel).

Breaking up with God finns redan nu uppe för lyssning på bandets hemsida och efter första genomlyssningen sitter jag med tårar i ögonen.

Jag fastande aldrig speciellt mycket för senaste skivan 'In full regalia' och har varit orolig för att dom nya låtarna ska dra åt det hållet, men jag blev glatt överaskad. Breaking upp with God känns som gamla The Ark i en lite hippare kostym med en melodi och refräng som sätter sig som ett smäck. Det är dansant poppigt, dom gräsliga 70-talsgittarerna är borta och hela låten känns enkel och okonstlad. Melodin genomsyras dessutom av någon slags dyster farvälkänsla som gör mig alldeles tung i bröstet - jag har fortfarande svårt att acceptera att det snart är över - men samtidigt härligt nostalgisk.

 

 

Jag tror att jag har hittat soundtracket för våren 2011.

 

 

 

 

När vi var på IKEA förut så kläckte David ur sig att The Ark ska splittras. Jag ville inte tro att det är sant men det är det uppenbarligen. Jag är stum. Och gråtfärdig.

I 10 år har The Ark varit en stor del av mitt liv. Jag hade troligen varit en helt annan person om jag inte hade släppt in deras musik i mitt liv som 15 åring. Jag antar att det låter patetiskt och kanske lite klyschigt att tacka ett popband för det självförtroende som man saknade som tonåring, men så är det. Ola Salos hyllningar till allt det konstiga och udda, predikandet om vikten att vara sig själv och skita i vad folk tycker - det gick verkligen in i hjärtat och det sitter kvar där än idag. Aldrig känner jag mig så stark, fylld av hopp och självförtroende, som när jag lämnar en The Ark-konsert. Och aldrig har låttexter berört mig så som Olas texter har. Åren har gått, jag har utvecklats som person och en rad musikgenres har passerat genom mitt liv, men The Ark har alltid bestått.

Under nästa år tar bandet farväl av sina fans med 2 turnéer - en mindre klubbturné i vår och en stor turné i sommar - och självklart kommer jag vara på plats för att minnas de här 10 åren och för sista gången få njuta av Sveriges bästa liveband. Och framförallt, mitt i ledsamheten, ändå glädjas att dom lägger av när dom är på topp.

Tack Ola, Jepson, Sylvester, Martin, Leari och Jens för dom här åren. Tack för all glädje, alla fantastiska texter och melodier, alla obeskrivliga konsertminnen. Och framförallt tack för att ni hjälpt mig att blir den jag är.

 

'There is no end to love like ours.'

(Jag har suttit ett tag nu och funderat på vilken låt som är min absoluta The Ark-favorit och det får nog blir Calleth You Cometh I. Kanske ett tråkigt och förutsägbart val men det är en av de finaste kärlekssånger som någonsin skrivits och den magi som uppstår när den spelas live - ja den går inte ens att beskriva. Det är gåshud in i benmärgen. Det är The Ark när dom är allra bäst.)

Jag har sagt det förr och jag säger det igen - Ultravox äger tamefan när det kommer till musikvideos!
(Och för varje dag som går så önskar jag mer och mer att det var 80-tal nu. Musiken kommer nog aldrig bli så bra så som då...)

Idag säger vi grattis till John Lennon. May he rest in peace.

Min vän Karin förundras idag över Oskar Linnros-hypen och precis så som hon känner idag kände jag tidigare i somras. När det började snackas om Oskar Linnros åt höger och vänster så kollade jag upp honom på youtube och min första reaktion efter att ha lyssnat på dom två första singlarna Ack Sundbyberg och Från och med du var ungefär "Och varför i hela fridens namn tycker folk att detta är så jävla bra?" Precis som Karin så brydde jag mig inte om att kolla upp resten av skivan, jag hade bestämt mig - Oskar var inget för mig.
Sen råkade det bli så att jag såg honom live på Munken in the park i somras (vilket inte alls var meningen, jag bara hakade på mina vänner dit) och det var lite av en aha-upplevelse! Låtarna som lät tämligen mediokra på datorn växte rejält live och det tog inte många minuter innan jag dansade lika lyriskt som resten av publiken. Satan i gatan vad bra det var! Och efter detta har Oskar Linnros spelats flitigt i min mp3-spelare under sommaren och hösten och han kommer garanterat få hänga med ett tag till.

(Och Karin, du borde nog grabben en chans till trots allt ;))


Här kommer Genom eld och 25 - mina två favoriter!

Jag har under flera års tid följt Arvikafestivalens förfall, sett hur en helt fantastisk "alternativfestival" förvandlats till en lekstuga, och även om det gjorde ont i hjärtat när man slog i sista spiken i kistan i år så var jag inte speciellt förvånad över utgången.
Att inte åka till Arvika i år var ett mycket enkelt beslut, jag kände mig färdig med den festivalen, men visst har jag känt en viss tomhet i sommar, att åka på festival har varit så självklart de senaste 8 åren. En sommar till utan lite festivallera känns faktiskt ganska otänkbart så vi har så smått börja planera att bege oss till Tyskland och Wave Gotik Treffen nästa år då det inte funnits något bra svenskt substitut (dessutom har jag velat utforska det utländska festivallivet rätt länge nu). Men idag nåddes jag av nyheten att det dykt upp en ny svensk festival som verkar kunna ta över efter Arvika!
Stockholm Goes Alternative är en 2-dagars festival som har premiär 17-18 juni nästa år och som ska inrikta sig på synth, industri, ebm, electronica och goth - det klingar väldigt bra i mina öron! Hittills är 10 band bokade, bland annat Assemblage 23, Funker Vogt och Elegant Machinery, och biljettpris ligger just nu på hyggliga 575 kr. Det är inte helt omöjligt att det kan bli ett besök där om arbetet tillåter. Och jag håller tummarna för att SGA verkligen blir Arvikas tronföljare!

Är precis hemkommen med söndersjungen röst, mjölksyra i benen och i något slags extasliknande tillstånd. Arken kan än! Det var mycket bättre än vad jag förväntat mig. Recension och bilder kommer vartefter (förhoppningsvis imorgon men ni känner ju mig....) men jag kan säga så mycket som att Ola var snyggare än någonsin (kan väl inte säga detsamma om scenkläderna dock...), bandet var i riktig toppform både humör- och spelmässigt, publiken var förvånansvärt på hugget och setlisten får godkänt. Och jag har återigen fått en riktig påminnelse om varför jag älskar det här bandet så jävla mycket!

Nu blir det sängen. Imorgon ska jag försöka ta mig hem till Norrköping i skaplig tid för att fortsätta projekt flytta. Hoppas på att få besök av pappsen så vi kan tvätta lite fönster, yey..

 

Nattinatti!

Idag är jag bra seg. Gårdagen slutade inte riktigt som tänkt. Jag hade en fin plan där jag och mina kära föräldrar skulle inta lite mat och dryck (alkoholhaltig visserligen, but still), gå och kolla lite på markaden och kolla in fyrverkerierna. Sen skulle jag gå hem och sova. Första delen gick som tänkt men sen vet jag inte riktigt vad som hände... När vi satt på Bishop och njöt av Irish Coffee och deras supergoda plocktallrik så fick jag helt plötsligt för mig att jag ville gå ut. Och så blev det. Jag gick till Hugo, med min syrra och hennes vänner... hrm... Jag höjde medelåldern både i det gänget och på hela Hugo till 19 (vilket i och för sig var rätt väntat). Men det var riktigt kul och efter ett tag kom Viktor också. Det hela slutade med att jag stöp i säng vid halv 4-tiden imorse. Ooops... Inte riktigt vad jag hade planerat.

 

Ikväll blir det väldigt nyktert men förbannat kul - The Ark i Kungsträdgården i Linköping, woha! Jag har peppat den här spelningen hela sommaren, jag har inte sett mina hjältar live på 2 år eller så. Tyvärr svek mitt konsertsällskap (tillika syster) mig, så jag får gå dit ensam och peppa men va fan gör det! (Det enda som gör mig lite off är att jag verkligen inte tycker om den nya skivan så risken finns att jag kommer att gå därifrån aningen besviken trots allt...)

Tidernas bästa livelåt, alla kategorier! Lika magiskt varje gång <3

Speedwayen gick åt skogen, men mer om det imorgon (yepp, ni kommer få stå ut med lite speedway-babbel vare sig ni vill eller inte!) Nu ska jag gå och lägga mig så jag tar mig upp ur sängen i någorlunda vettig tid imorgon men först måste jag få beklaga mig lite...

Dessa elända, jävla sommarplågor!!! Hur ska man gå tillväga för att slippa undan dom? Jag lyssnar aldrig på radio längre så man tycker ju att man borde klara sig rätt bra då. Men nej då.... Strandbaren vi besökte dagligen i Alanya hade ju tyvärr en radio så nu har jag haft den här jävla låten i huvudet sen vi kom hem and it drives me insane!!! Nästa sommar ska jag isolera mig på en öde ö tror jag bestämt...

Såhär grymma var Ultravox i fredags! Skulle kunna ge nästan vad som helst för att få uppleva det igen...
(Det är inte jag som har filmat)

Ikväll har det varit The Sisters of Mercy för (nästan) hela slanten för min del. Tänkte dela med mig av mina absoluta favoriter av detta fantastiska band! (tyvärr finns det inte originalvideos till alla...)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

9-10 juli går Norrköpingsfestivalen Munken in the park av stapeln för andra året i rad. I år bjuds besökarna bland annat på Timo Räisänen, Oskar Linnros, Khoma, Moneybrother och Magnus Carlson (från Weeping Willows) - helt gratis! Och jag kommer givetvis vara på plats, inte minst för den sistnämdes skull. Enligt festivalens hemsida kommer herr Carlson bjuda på material från alla sina projekt och jag hoppas på extra många Weeping Willows-låtar!

Jag får lite skamset erkänna att Weeping Willows nästan hade försvunnit ur mitt minne men jag har ägnat de senaste dagarna åt att upptäcka deras storhet igen. Dom tillhör, precis som så många andra artister, mina gymnasieår och när jag sätt på skivan "Into the light" så blir jag sådär härligt nostalgisk.
Här följer ett par godingar av detta fantastiska band!

Nu måste jag bara få uttrycka lite irritation här. Carola tillsammans med The Ark på scen, hur i helvete gick det till? Det finns få människor som jag känner sån motvilja mot som Carola, jag tål bara inte människan! Och att nu tvingas se och höra henne framföra underbara Calleth You, Cometh I med mina husgudar...nej, det är bara för mycket. Nu kommer jag aldrig kunna känna lika starkt för den låten igen. Nej, fy fan säger jag bara!!

Ja, då ska väl även jag uttala mig angående det faktum att kent om knappt 2 veckor släpper sitt nionde studioalbum "En plats i solen". Och vad ska man säga - självklart blev jag mycket glatt överaskad av denna nyhet! Jag har under våren gått runt med ett litet orosmoln i magen och varit rädd att kent skulle tacka för sig nu, och även om jag tycker att dom tappat stinget lite nu på senare så känner jag mig långt ifrån färdig med dom. Nej, en skiva till ville jag åtminstone ha och det fick jag. Och att det inte ens tog ett år sedan senaste skivsläppet känns ju smått otroligt. En riktigt trevlig sommarpresent!

I samband med att nyheten om skivsläppet kom häromdagen så släpptes också den första (dubbel)singeln Gamla Ullevi / Skisser för sommaren. Jag har lyssnat genom bägge låtarna ett antal gånger nu och jag får väl tyvärr säga att jag är lite besviken. Gamla Ullevi har det nya elektroniska kent-soundet som jag inte riktigt tycker om och varken text eller melodi sätter sig speciellt bra. Och Skisser för sommaren kan vara en av de sämsta kent-låtar jag hört! Riktigt lam  och entonig i mitt tycke och "lalalalala"-refrängen är bara fånig.

Jag måste säga att jag är rädd att resten av skivan inte heller komma hålla någon högre klass. För hur har dom hunnit fixa fram dessa låter egentligen, mitt under vårens turné? Är det leftover-låtar som inte riktigt höll måttet till "Röd" eller har dom på rekordhastighet skrivit, repat och spelat in skivan?
Jag hoppas innerligt att jag är onödigt pessimisstisk nu och att jag den 30 juni kommer ha stort leende på läpparna när skivan snurrat sitt första varv hemma hos mig. För som sagt - jag är inte färdig med kent ännu.

Jag är uppvuxen i Sveriges Kingston. När jag gick på mellanstadiet så var det enda rätta att avguda Bob Marley, kunna alla Kalle Baahs låtar utantill, gå klädd i stora huvtröjor med hampabald och rödgröngula detaljer och slänga sig med uttryck som "Blacka rasta".
Allting började under 80-talet och det håller i sig än idag. Varje år anordnas en minneskonsert till Bob Marleys ära (årets upplaga är idag) och när stora reggaeband drar ut på turné så brukar Skärblacka finnas med på turnéplanen. Och Kalle Baah (som alltså är ett Skärblacka-band) har idag fans över hela världen och som tycks ha spelat på de flesta svenska festivaler.

Jag ska erkänna att jag aldrig riktigt förstått Blacka rasta-grejen. Visst har Kalle Baah gjort några riktigt bra låtar men utöver det har jag nog i alla tider tagit avstånd från reggaekulturen. Och jag kan inte minnas att jag en enda gång faktiskt satt min fot på minneskonserten, trots att det är det största som händer i den här byhålan varje år. Och jag har väl lite svårt att förstå hur Skärblacka har kunnat förvandlas till ett sånt reggae-mecka..
Men visst är det lite roligt när man på en fest i någon stad långt borta får höra You are my angel och man med lite stolthet kan säga "Jag är faktiskt uppvuxen i Skärblacka" och man får ett "Oh, häftigt" till svar. Jag antar att det är något man har i blodet, vare sig man vill eller inte.


Nu ska jag i alla fall sätta mig på altanen med en kall cider i handen och ändå digga lite till musiken som letar sig upp bland husen (vi hör jävligt bra hemma hos oss) och känna mig som en riktigt Blacka-bo igen!

Igår släppte som bekant The Ark sin femte fullängdsskiva 'In Full Regalia'. Det har skrivits mycket om The Arks "comeback" i pressen senaste månaden och de har promotats hårt - live-uppträdande hos Skavlan, tv3play premiärvisade igår en nygjord dokumentär om bandet och så är det ju det här med magasinet. Istället för att släppa en vanlig hederlig skiva bestämde sig bandet för att släppa In Full Regalia tillsammans med en tidning på 100 sidor, fullmatad med info om skivan och bandet. På förhand såg det ju mer än lovande ut.

Jag måste säga att magasinet är ett riktigt genidrag! Visst kan jag tycka att innehållet är på gränsen till tamt. Utöver den riktiga toppenidén med en Arkipedia (som bjuder på många skratt) har man fyllt tidningen med bilder (vissa av dom är i och för sig riktigt snygga), lite halvtråkiga intervjuer och reklam... Men trots detta så får man som köpare trots allt lite mer än bara en skiva och att priset för allt bara är 99kr är stort plus.

Men vad spelar förpackningen för roll när innehållet är sådär? Jag har varit ett inbitet The Ark-fan sedan debutskivan 'We Are The Ark' släpptes och jag tycker att det mesta de gjort har varit mer eller mindre genialt. Därför gör det lite ont i hjärtat att säga att detta helt klart är det sämsta Ola Salo & co har klämt ur sig.
Hela skivan osar 70-talsrock och Bowieinfluenser och för mig som aldrig varit något fan av av vare sig det första eller det andra blev första genomlyssningen inte allt för angenäm. Nu några lyssningar senare har den börjat sätta sig lite mer, men fortfarande så känner jag helt klart ett sting av besvikelse. Olas predikningar och politiska texter är som bortblåsta, musiken är inte längre lika pampig, storslagen, medryckande. Kort och gott känns inte The Full Regalia som The Ark. Och visst, det är säkert det som är meningen, inget band vill väl låta likadant i 10 år? The Ark har åldrats, mognat och utvecklats. Det är nog dags för mig att göra det också. Men gudarna ska jag veta att jag kommer sakna catsuitsen i lack, fjäderboarna, Olas färgglada frisyr och sektstämningen på konserterna.

Men visst innehåller skivan ett par guldkorn trots allt. Det starkaste kortet är faktiskt första singeln Superstar. Det är den låt som mest påminner om gamla tider, både textmässigt och musikaliskt. Sen har vi den fantastiska balladen Stay with me, en riktig kärleksförklaring som verkligen går rakt in i hjärtat. Även sistaspåret The red cap är värd att nämna här.

Sammanfattningsvis kan jag då säga att detta är den The Ark-skiva som kommer få minst speltid här hemma. Jag tror inte att jag kommer att uppskatta det nya soundet fullt ut. Men trots detta känns det förbannat gött att grabbarna är tillbaka och jag ser framemot att få se dom live i sommar igen. The Ark kommer alltid en extra stor plats i mitt hjärta, det kan inte ens en medioker skiva ändra på!
Slutbetyget landar till slut på 3 av 5.

Imorgon släpps ju äntligen The Arks nya skiva 'In full reaglia'! Som jag har väntat! Jag är övertygad om att den redan läckt ut på nätet men jag har lyckats hålla mig från att leta reda på den. Så nu hoppas jag att Bengans och Posten är pålitliga och att skivan ligger och väntar på mig när jag kommer hem imorgon :) Min recension av skivan får ni tidigast på tisdag, under tiden kan ni läsa vad Aftonbladet och Expressen tycker. Jag har försökt att inte fästa allt för mycket vikt i vad som skrivits, jag vill inte ha några förväntningar eftersom att jag är rädd att bli besviken. The Ark är mina absoluta största idoler och jag är självklart lite orolig att dom inte ska hålla måttet längre. Alla band måste ju kläcka ur sig en medelmåttig/dålig skiva någon gång?

Min musiksommar är räddad! I sommar kommer sex svenska städer få besök av Forever Young, en 80talsmusikfest med headliners som Alphaville och Human League! How lovely isn't that!? Och ännu är inte lineup:en färdig så jag hoppas på fler synthpopspärlor.
Den 6 augusti är det premiär i Linköping men tyvärr ska inte Human League vara med den gången så för min del blir det nog en tripp till Eskilstuna veckan efter.

Mer info finns här

Jag har i ett par år nu planerat att införskaffa ett Playstation men av diverse anledningar har det inte blivit av än (främst har det varit en ekonomisk fråga). Men efter att ha läst detta så står nu ett PS3 högst upp på min "måste införskaffa snarast"-lista. 'Singstar' i kent-edition! Det känns ju såhär på förhand som en given succé :)

Jag har i veckan gjort en ny musikupptäckt som jag känner att jag måste dela med mig utav. BASIC är en synthpop/electro-duo från Storbritanien som gör musik som låter som en blandning mellan Depeche Mode, Erasure och Elegant Machinery och det låter grymt bra! Och att DM-influenserna är tydliga är inte konstigt då bandets medlemar är kusiner och har ingen mindre än Martin Gore som farbror/morbror!

Jag tycker att alla ska kika in på deras Myspace och lyssna!

(bilden är tagen från deras Myspace)