SOUNDTRACK

Det har gått 9 år sedan jag såg The Ark live för första gången. Jag minns än idag hur förväntansfull jag var, hela våren hade jag gått runt och längtat och längtat och längtat efter att få se Ola Salo åla runt på scenen i sin vita catsuit och höra honom predika om vikten av att vara sig själv oavsett vad ens omgivning tycker. Och jag minns i vilket extastillstånd jag var efter konserten. Jag älskade The Ark innan, men efteråt avgudade jag dom och det har jag fortsatt att göra.

Jag måste erkänna att jag trots allt var lite skeptisk inför bandets turnéavslutning i Linköping i fredags. Först och främst berodde det på att deras senaste skiva, In full regalia, i mitt tycke är deras absolut svagaste och jag har på förhand känt att de flesta av låtarna inte skulle hålla så bra live. Dessutom var spelningen gratis vilket lockade dit en publik som i vanliga fall inte skulle tänka sig att betala för att The Ark - det vill säga ganska många barn under 12 och ganska många män och kvinnor över 40 - så jag var lite orolig ett tag att publikresponsen inte skulle vara riktigt den man vill ha på en The Ark-konsert. Men när jag gick var jag precis lika salig och extaslik som vanligt! Detta var nog en av de bästa spelningar jag sett med bandet till och med!

Att det var sista spelningen på den här turnén märktes endast på Olas röst som stundtals lät lite vissen (får man tro herr Salo själv så var även scenkläderna ganska vissna vid det här laget...) i övrigt var bandet på topp både både humör- och spelmässigt. Scenshowen var som vanligt strålande med snygga ljuseffekter och backdrops och bandmedlemar som far runt över hela scenen - precis som det ska vara.
Setlisten innehöll inga större överaskningar men var välkomponerad och verkade göra publiken nöjd. Jag måste säga att flera av de nya låtarna lät förvånansvärt bra (exempelvis Take a shine to me och Publicity seeking rockers) och Stay with me var lika fantastisk som jag hade väntat mig. Vidare bjöds vi bland annat på Father of a son, som kändes mer passande än någonsin, One of us is gonna die young (med det omtalade Forever young-inslaget) och Prayer for the weekend. Höjdpunkterna var ju självfallet It takes a fool to remain sane och Calleth you, cometh I, man kan inte göra annat än att rysa i hela kroppen och gråta glädjetårar när hela publikhavet stämmer upp i stämningsfylld allsång.
Och publiken ja - mina farhågor besannades inte! Runt omkring sjöng, skrek, dansade och hoppade alla - oavsett ålder och kön! Till och med Ola var ett tag riktigt rörd över publikresponsen. 

Även om min kärlek till The Ark är minst lika stor nu som för 10 år sedan så måste jag nog ändå erkänna att en del saker nog var bättre förr. Det känns inte lika upphetsande att se Ola kräla runt i en catsuit längre och jag undrar vad bandet egentligen tycker om sina scenkläder? I mitt tycke var 2 av de 3 uppsättningar kläder vi bjöds på denna gången tämligen anskrämliga.. Och Olas predikningar som en gång i tiden byggde upp mitt icke-existerande självförtroende kändes nu ganska platta och oinspirerande (vilket troligen beror på att man hört samma ord ett par gånger nu). Men egentligen gör det ingenting för det kryllar av ungdomar där ute som är som jag för 10 år sedan - som behöver en stark personlighet att se upp till, som behöver någon som inte skäms för något och som vet precis vad han ska säga för att det ska gå rakt in i hjärtat och fastna där. Så jag trots att jag är klar med hela den där biten så hoppas jag ändå att The Ark fortsätter på sitt utslagna spår och fortsätter att fräsla svenska folket, för det behöver vi!

Den stora nackdelen med att gilla artister som hade sin storhetstid på 80-talet är att det inte alltid är så lätt att se dom live. Därför blev jag verkligen salig när jag fick höra talas om Forever young-turnén tidigare i somras - tänk att få se både Alphaville och Ultravox i Linköping! I månader har jag gått och peppat upp mig inför detta och i fredags var det då äntligen dags.

Förutom ovannämnda band spelade även Jakob Hellman, Howard Jones, Lustans Lakejer och Reeperbahn i Linköping. Personligen hade jag gärna sett att även Human League hade varit på plats, men man kan ju inte få allt tyvärr.

Jag och mitt sällskap anlände till Bergs slussar strax efter kl 18 och då hade Jakob Hellman nyss gått på scenen. Jag har aldrig (inte ens under mina popår) förstått hypen kring denne man och tycker inte att hans låtar är så mycket att hurra för. Vi "engagerade" oss trots allt i spelningen i några låtar innan vi intog öltältet. Efter ett tag dök en vilsen liten blond kille upp på scenen för att göra Hellman sällskap i ett par låtar, vi konstaterade något förvånat att det var Johan Palm. Han såg väldigt förvirrad och malplacerad ut så man kan ju fundera på hur han hamnade där...

Sen blev det som sagt ett besök i öltältet för intag av mat och dryck. Därifrån hörde och skymtade vi Howard Jones framträdande. Här har vi ytterligare en artist jag inte riktigt försått grejen med. Samtliga i sällskapet var mycket eniga om att han inte direkt representerar den bra delen av 80-talet. Vi träffade även på en man i öltältet som nu 25 år senare inte alls förstod hur han kunde vara ett så stort Jones-fan... Enda behållningen av den spelningen var covern av the Killers Human som lät precis... ja, the Killers. Stor förvirring rådde ett tag, vem hade egentligen gjort låten först!? Och var det verkligen Jones som framförde den eller var det the Killers som dånade fram i högtalarna?

Sen begav vi oss ut i publiken igen för att lyssna på Lustans Lakejer. Jag har aldrig gillat synth/synthpop på svenska, det låter alltid likadant och ganska fånigt och Johan Kinde och hans mannar är tyvärr inget undantag. Visst har dom gjort ett par låtar som kan klassas som ok men i det stora hela känns det bara platt, tråkigt och enformigt. När dom sedan spelade sin senaste singel och den lät precis som om den också hade varit tillverkad på 80-talet, ja då blev det bara för mycket. Må vara att jag tycker om när artister håller på sin stil och inte svävar iväg allt för mycket från skiva till skiva, men lite utveckling måste det ju ändå vara! Herr Kinde ska i alla fall ha en eloge för att vara snyggt stilren som alltid, men hans bandkamrater kändes lite malplacerade, hälften av dom kan knappt ha varit födda under Lustans storhetstid?

Sedan följde Reeperbahn, det enda band jag aldrig har hört tidigare och därför inte brydde mig nämnvärt mycket om. Enoguh said.

Och sen var det då dags för kvällens höjdpunkter - Alphaville och Ultravox! Tyvärr lyckades jag med bedriften att börja nyktra till och bli bakfull (!!!!) lagom till detta vilket medförde huvudvärk och illamående, och därför kunde jag inte njuta av spelningen riktigt så mycket som jag hade velat. Det var verkligen en missberäkning!

Först ut var Alphaville. Efter att ha hört både bra och dåliga saker om deras liveframträdanden nu för tiden så visste jag inte riktigt vad jag skulle vänta mig men jag hoppade att dom skulle uppfylla mina förväntningar. Det gjorde dom dessvärre inte... Synthopbandet har blivit ett rockband! Låt gå för att många synthband idag använder gitarrer i sin musik, jag har inget emot det alls så länge det fungerar som ett kompliment. Men här hade dom tagit över helt. I mitt tycke så slaktade dom verkligen sina fantastiska låtar. Både Dance with me och The jet set som i vanliga fall är riktiga härliga synthdängor försvann i ett gitarr-myller... Som tur var räddade dom lite av sin heder med hjälp av Sounds like a melody som var riktigt mäktig och så klart Forever young (som dock inte blev riktigt så stämningsfull som man hade kunnat hoppats på). Nej, tyvärr gick jag i från den spelningen med känsla av tomhet i hjärtat faktiskt, jag hade hoppats på så mycket mer! Även om Marian Gold himself inte vill ha tillbka 80-talet och antagligen tycker att Alphaville är bättre idag än då så är vi många som inte håller med för fem öre.

 

I nästan samma sekund som Alphaville lämnade sin scen äntrade Ultravox sin, och här kan vi snacka klasskillnad! Som en i mitt sällskap sa efter bara några sekunder - "Här har vi ett gäng gubbar som vågar vara gubbar!" Gubbar med stil dessutom. Midge Ure var riktigt stilig i diskreta glasögon och kostym och hoppade inte runt på scenen som en jojo så som en viss mr Gold envisades med... Och till skillnad från Alphaville gav Ultravox oss det vi ville ha - nostalgi! Dom avverkade hit efter hit och låtarna lät nästan precis som när det begav sig, bara lite fräschare. Ultravox har alltid använt gitarrer i sin musik men istället för att låta dom ta över helt så vävs dom in alldeles perfekt i ljudbilden, såväl då som nu. Och inte glömdes stråkarna bort heller utan el-fiolen åkte fram med jämna mellanrum.

Det är svårt att peka ut några specifika höjdpunkter från spelningen eftersom den rakt igenom var underbar, men både Sleepwalk och Reap the wild wind är låtar som ligger mig varmt om hjärtat så att få höra dom live var riktigt kul! Avslutningen med Vienna, Dancing with tears in my eyes och The voice hörde vi tyvärr bara på avstånd då vi var tvungna att börja leta upp våra förbokade taxibilar, men jag gick därifrån med gåshud och tårar i ögonen.

Jag sänder all min kärlek till Midge Ure och hans mannar som under 1,5 timme lät mig få uppleva 80-talet - TACK TACK TACK!

Det blev tyvärr inte så mycket bilder på grund av mitt illamående men här kommer ett par stycken i alla fall.

Detta var nionde gången jag såg kent live och det här är nog första gången jag inte hade skyhöga förväntningar inn kanonserten. Jag har aldrig gått från en kent-spelning och varit missnöjd men den här gången var jag på förhand lite orolig att det faktiskt skulle bli så. Jag har inte riktigt tagit till mig Röd än och jag var inte särskilt förtjust i att setlisten innehöll så lite låtar pre-V&A. Att dom sedan beslutat sig att skrota 747 gjorde mig aningen uppgiven. Men trots detta lämnande jag Cloetta Center med ett stort leende på läpparna.

Mitt konsertsällskap denna gången var min lillasyster Emma. Hon är ett ganska nyblivet kent-fan och detta var hennes första spelning med dom och medan vi stod där och väntande på att det hela skulle dra igång så kändes lite som min första också. Medelåldern på publiken (på ståplats i alla fall) var 18 år och majoriteten hade Converse på fötterna, precis som på min första kent-spelning för drygt 8 år sedan (som också var i en ishall). Det var en riktigt trevlig flashback.

Förband på den här turnén är Camela Leierth som medverkade som duettpartner på Generation Ex på förra skivan. Hon framförde 6 låtar i äkta singer&songwriter-stuk, och jag som är smått allergisk mot kvinnliga singer&songwriters uppskattade inte riktigt detta.

Vid 21-tiden äntrade så Eskilstunas stoltheter scenen och redan från början insåg jag att detta skulle bli så mycket bättre än vad jag trott på förhand. Dom var fruktansvärt tighta och hade en enorm spelglädje. Jocke var riktigt prat- och skämtsam och for runt på scenen som en riktigt Dave Gahan-kopia, dessutom var han snyggare än någonsin. Det märktes så väl att bandet tyckte att det var kul att spela och det smittade av sig på publiken. Det var grymt bra stämning och galet mycket röj från början till slut.
Som vanligt var scenshowen riktigt bra med fint ljus och grymma bakgrundsvideos (eller vad sägs om ett autentiskt ultraljud och en bild på ett människohjärta?)
Låtlistan får godkänt men visst kan jag önska att några av V&A-låtarna byttes ut mot låtar från dom 2 första skivorna. FF och Kärleken väntar borde få gå i pension nu och till och med Socker som jag annars känt så starkt för börjar kännas bra uttjatad... Vad gäller Röd-låtarna så fick jag inga aha-upplevelser direkt. Idioter var den enda som kändes riktigt klockren, vilket jag även trodde innan. Tycker att det är tråkigt att inte 18:29-4 fick agera intro och att dom inte har med Vals för satan (din vän pessimisten) som ordinare låt under turnén, skulle hellre höra den än till exempel Sjukhus. Och jag är innerligt tacksam över att dom lyckats plocka ut dom bästa låtarna från Tillbaka till samtiden...

Bäst
Teknikstrulet som gjorde att vi fick höra OWC istället för uttjatade Dom andra. TACK!
LSD, någon? - Herrejävlar vilket tryck det är i den låten.
Idioter - Bästa låten från Röd var även en av de bästa under kvällen.
Avslutningen - Mannen i den vita hatten (16 år senare) väcker alltid en massa känslor och när confettin föll ner över oss kom tårarna.

Sämst
Att dom sktorat 747 är faktiskt lite av en skandal!
Det dåliga röjet på läktarna. Det finns inget tråkigare än folk som har sittplatser på konserter och verkligen sitter ner. Jävla tråkmånsar, stanna hemma istället!
Att kent har så galet mycket bra låtar som man vill höra live. Det skulle nog inte spela någon roll hur setlisten såg ut, men skulle nog aldrig bli helt nöjd..


Vis av misstaget från Depeche Mode-konserten så fick kameran följa med denna gången och jag fotade flitigt (200+ bilder blev det...). Här följer ett urval av dom, enjoy! (Då det blev ungefär 60 bilder som jag blev riktigt nöjd med och gärna vill visa upp så kan det hända att det dyker upp ett inlägg med bara kent-bilder vart efter...)

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag ska börja med att vara jävligt bitter och beklaga mig lite. Efter att ha velat fram och tillbaka så fick kameran bli kvar i bilen, jag ville inte riskera att faktiskt behöva lämna ifrån mig den. Big mistake! Det var inga problem alls att få in kameror. Och jag bara bemödat mig själv att gå och hämta kameran som jag funderade på innan dom läste av biljetten, jag då hade jag kommit hem med massa grymma bilder. Vi stod nämligen kanonbra till. SÅ BITTERT! Jag kommer aldrig förlåta mig själv för det och hädanefter ska kameran med jämt. Men nog med gnällande nu. Let's go on to the show!

Som jag redan nämnt var Nitzer Ebb förband och detta var jag på förhand mycket glad över. Jag är inget stort fan av body/EBM men Nitzer's old-schoolbody tilltalar till och med lilla mig. Dock verkar Nitzer själva har lessnat på den för på nya skivan har dom visst moderniserat sig lite. Fail fail fail. Nu låter dom som vilket nyare ebm-band som helst och jag gillar det inte alls. Det blev aldrig något riktigt tryck under spelningen heller. Jag hade nog uppskattat det mer om det var på en mindre klubb fylld med hängivna bodyfans och med en setlist innehållandes mer av dom gamla hitsen. Då hade det nog kunnat bli schysst drag! Men nu blev det tyvärr bara ett bottennapp.

Och så strax efter klockan 20:30 var det dags. Introt till In chains drog igång och herrarna Dave Gahan, Martin Gore och Andrew Fletcher äntrade scenen, lika fräscha som alltid. Personligen tycker jag att inledningen på den här turnéen är lite tråkig, efter In chains följde Wrong och Hole to feed och även om Wrong var riktigt mäktig stundtals så blev det aldrig något riktigt tryck i publiken. Sen kan det ha med att göra att jag inte uppskattar den senaste skivan heller... Men sen jävlar tog det fart! Walking in my shoes, It's no good, A quesion of time, Precious och World in my eyes levererades på löpande band och Globen börjde närma sig kokpunkten. Det var allsång, eufori, och en avklädd Dave som verkade stortmtrivas. Sen äntrade Martin Gore scenen ensam och tempot drogs ner i först Insight och sedan Home. Jag vet att många ser detta lite som höjdpunkten på DM's spelningar men jag förstår inte riktigt hysterin kring det hela. Det är 2 jättefina låtar, det håller jag med om, och visst sjunger Martin bra men den största behållningen med dom är inte mr Gore himself utan det är publikens gensvar. När hela publiken fortsätter att sjunga på Home i flera minuter efter åt, DÅ får jag rysningar. Sen var det dags för ytterligare en låt från nya skivan Miles away/The truth is som dom gärna hade kunnat ersatt med något annat, den passerade ganska menlöst förbi. Sen började tempot höjas igen. In you room, I feel you, Enjoy the silence (som jag blev lite besviken på. Det blev inte alls den magiska stämning som jag hade hoppats på) och avslutningsvis Never let me down again. Att stå i publikhavet och se sig om när ett fullsatt Globen viftar med armarna i tack till sist nämda låt, ja det är magi om något. Det ögonblicket vill man spara djupt i sitt minne för alltid. Efter en kortare återhämtningspaus för herrarna inleddes extranumren av Martin Gore och Dressed in black. Återigen var inte mr Gore behållningen utan publiken, den stämningsfulla "körsången" fortsatte även denna gången ett par minuter efter att Martin tystnat. Sen var det då dags för avslutningen, konsertens höjdpunkt för min del. Stripped var härligt stämningsfylld som vanligt och när Behind the wheel drog igång så var det inte en själ i publiken som stod stilla. Tittade man upp mot läktarna så stod folk och dansade och hoppade i stolarna. Och det skulle bli bättre. Tänk er själva när ett fullsatt Globen brister ut i REACH OUT AND TOUCH FAITH! Då kom nästan glädjetårarna. Under Personal Jesus kokade Globen fullkomligt över och det som jag och alla andra upplevde då går inte att beskriva. Några fantastiska minuter som kommer spelas upp i mitt inre om och om och om igen. Just där och då hyllades DM som gudar och hyllningarna efteråt ville aldrig riktigt ta slut. Jag vågar nog påstå att alla som sedan lämnade Globen gjorde det med ett stort leende på läpparna.

Det som gör DM till en sån faktiskt upplevelse är att dom gör en sån bra show av det! Först och främst är ju Dave en väldigt karismatisk sångare som kan göra om vilken medioker låt som helst till något bra live. Sen är det ljuset och bakgrundsvideosarna. Allt är så stilrent och genomtänkt och framförallt galet snyggt! Kråkan (?) i bakgrunden till Walking in my shoes, rymddräkterna i Enjoy the silence, Jesus-poserna till Personal Jesus. För att nämna några.
Om jag nu ska nämna något jag är mindre nöjd över så är det gitarrerna. Dom har börjat ta över lite för mycket. Jag tycker att DM lät bättre när Martin Gore stod bakom en synth istället för med en gitarr i handen. Men det är väl egentligen en petitess i det stora hela för den showen vi bjöds på igår slår det mesta jag varit med om.
Nu hoppas jag att herrarna tänker ge sig i kast med att göra ytterligare en skiva så man får chansen att uppleva detta en gång till. Och den gången ska kameran med...

Tänkte också passa på att ge en eloge till Globen och arrangörerna. Insläppet var nästan en halvtimma försenat men när det väl drog igång flöt det på väldigt bra. Garderobsinlämning och utlämning fungerade även det bra, det gick förvånansvärt snabbt. Och bäst av allt - ordningsvakter som skötte sitt jobb. Vi hamnade bredvid en något överförfriskad kille som muckade gräl med flera personer under inledningen av DM. När det började gå överstyr för mycket informerades snabbt personal och snart kom det 2 vakter som eskoterade bort honom. Tack för det!




Jag slänger väl in ett par bilder jag tog från spelningen på Arvikafestivalen i somras i brist på annat. Tyvärr inget vidare bra bilder pga för långt avstånd och dålig kamera, men bättre än inget i alla fall.