Forever young @ Bergs slussar, Linköping 2010-08-06
Förutom ovannämnda band spelade även Jakob Hellman, Howard Jones, Lustans Lakejer och Reeperbahn i Linköping. Personligen hade jag gärna sett att även Human League hade varit på plats, men man kan ju inte få allt tyvärr.
Jag och mitt sällskap anlände till Bergs slussar strax efter kl 18 och då hade Jakob Hellman nyss gått på scenen. Jag har aldrig (inte ens under mina popår) förstått hypen kring denne man och tycker inte att hans låtar är så mycket att hurra för. Vi "engagerade" oss trots allt i spelningen i några låtar innan vi intog öltältet. Efter ett tag dök en vilsen liten blond kille upp på scenen för att göra Hellman sällskap i ett par låtar, vi konstaterade något förvånat att det var Johan Palm. Han såg väldigt förvirrad och malplacerad ut så man kan ju fundera på hur han hamnade där...
Sen blev det som sagt ett besök i öltältet för intag av mat och dryck. Därifrån hörde och skymtade vi Howard Jones framträdande. Här har vi ytterligare en artist jag inte riktigt försått grejen med. Samtliga i sällskapet var mycket eniga om att han inte direkt representerar den bra delen av 80-talet. Vi träffade även på en man i öltältet som nu 25 år senare inte alls förstod hur han kunde vara ett så stort Jones-fan... Enda behållningen av den spelningen var covern av the Killers Human som lät precis... ja, the Killers. Stor förvirring rådde ett tag, vem hade egentligen gjort låten först!? Och var det verkligen Jones som framförde den eller var det the Killers som dånade fram i högtalarna?
Sen begav vi oss ut i publiken igen för att lyssna på Lustans Lakejer. Jag har aldrig gillat synth/synthpop på svenska, det låter alltid likadant och ganska fånigt och Johan Kinde och hans mannar är tyvärr inget undantag. Visst har dom gjort ett par låtar som kan klassas som ok men i det stora hela känns det bara platt, tråkigt och enformigt. När dom sedan spelade sin senaste singel och den lät precis som om den också hade varit tillverkad på 80-talet, ja då blev det bara för mycket. Må vara att jag tycker om när artister håller på sin stil och inte svävar iväg allt för mycket från skiva till skiva, men lite utveckling måste det ju ändå vara! Herr Kinde ska i alla fall ha en eloge för att vara snyggt stilren som alltid, men hans bandkamrater kändes lite malplacerade, hälften av dom kan knappt ha varit födda under Lustans storhetstid?
Sedan följde Reeperbahn, det enda band jag aldrig har hört tidigare och därför inte brydde mig nämnvärt mycket om. Enoguh said.
Och sen var det då dags för kvällens höjdpunkter - Alphaville och Ultravox! Tyvärr lyckades jag med bedriften att börja nyktra till och bli bakfull (!!!!) lagom till detta vilket medförde huvudvärk och illamående, och därför kunde jag inte njuta av spelningen riktigt så mycket som jag hade velat. Det var verkligen en missberäkning!
Först ut var Alphaville. Efter att ha hört både bra och dåliga saker om deras liveframträdanden nu för tiden så visste jag inte riktigt vad jag skulle vänta mig men jag hoppade att dom skulle uppfylla mina förväntningar. Det gjorde dom dessvärre inte... Synthopbandet har blivit ett rockband! Låt gå för att många synthband idag använder gitarrer i sin musik, jag har inget emot det alls så länge det fungerar som ett kompliment. Men här hade dom tagit över helt. I mitt tycke så slaktade dom verkligen sina fantastiska låtar. Både Dance with me och The jet set som i vanliga fall är riktiga härliga synthdängor försvann i ett gitarr-myller... Som tur var räddade dom lite av sin heder med hjälp av Sounds like a melody som var riktigt mäktig och så klart Forever young (som dock inte blev riktigt så stämningsfull som man hade kunnat hoppats på). Nej, tyvärr gick jag i från den spelningen med känsla av tomhet i hjärtat faktiskt, jag hade hoppats på så mycket mer! Även om Marian Gold himself inte vill ha tillbka 80-talet och antagligen tycker att Alphaville är bättre idag än då så är vi många som inte håller med för fem öre.
I nästan samma sekund som Alphaville lämnade sin scen äntrade Ultravox sin, och här kan vi snacka klasskillnad! Som en i mitt sällskap sa efter bara några sekunder - "Här har vi ett gäng gubbar som vågar vara gubbar!" Gubbar med stil dessutom. Midge Ure var riktigt stilig i diskreta glasögon och kostym och hoppade inte runt på scenen som en jojo så som en viss mr Gold envisades med... Och till skillnad från Alphaville gav Ultravox oss det vi ville ha - nostalgi! Dom avverkade hit efter hit och låtarna lät nästan precis som när det begav sig, bara lite fräschare. Ultravox har alltid använt gitarrer i sin musik men istället för att låta dom ta över helt så vävs dom in alldeles perfekt i ljudbilden, såväl då som nu. Och inte glömdes stråkarna bort heller utan el-fiolen åkte fram med jämna mellanrum.
Det är svårt att peka ut några specifika höjdpunkter från spelningen eftersom den rakt igenom var underbar, men både Sleepwalk och Reap the wild wind är låtar som ligger mig varmt om hjärtat så att få höra dom live var riktigt kul! Avslutningen med Vienna, Dancing with tears in my eyes och The voice hörde vi tyvärr bara på avstånd då vi var tvungna att börja leta upp våra förbokade taxibilar, men jag gick därifrån med gåshud och tårar i ögonen.
Jag sänder all min kärlek till Midge Ure och hans mannar som under 1,5 timme lät mig få uppleva 80-talet - TACK TACK TACK!
Det blev tyvärr inte så mycket bilder på grund av mitt illamående men här kommer ett par stycken i alla fall.
