SOUNDTRACK

Lyssnade (för en gångs skull) lite på radio i bilen idag och fick en liten nostalgitripp när den här låten spelades. Jag har inte hört den (eller Dandy Warhols) på säkert 5 år, men precis som så många andra låtar så platsar Bohemian like you på mitt tonårs-soundtrack och jag kommer alltid tycka att det är galet bra låt!

Det har gått 9 år sedan jag såg The Ark live för första gången. Jag minns än idag hur förväntansfull jag var, hela våren hade jag gått runt och längtat och längtat och längtat efter att få se Ola Salo åla runt på scenen i sin vita catsuit och höra honom predika om vikten av att vara sig själv oavsett vad ens omgivning tycker. Och jag minns i vilket extastillstånd jag var efter konserten. Jag älskade The Ark innan, men efteråt avgudade jag dom och det har jag fortsatt att göra.

Jag måste erkänna att jag trots allt var lite skeptisk inför bandets turnéavslutning i Linköping i fredags. Först och främst berodde det på att deras senaste skiva, In full regalia, i mitt tycke är deras absolut svagaste och jag har på förhand känt att de flesta av låtarna inte skulle hålla så bra live. Dessutom var spelningen gratis vilket lockade dit en publik som i vanliga fall inte skulle tänka sig att betala för att The Ark - det vill säga ganska många barn under 12 och ganska många män och kvinnor över 40 - så jag var lite orolig ett tag att publikresponsen inte skulle vara riktigt den man vill ha på en The Ark-konsert. Men när jag gick var jag precis lika salig och extaslik som vanligt! Detta var nog en av de bästa spelningar jag sett med bandet till och med!

Att det var sista spelningen på den här turnén märktes endast på Olas röst som stundtals lät lite vissen (får man tro herr Salo själv så var även scenkläderna ganska vissna vid det här laget...) i övrigt var bandet på topp både både humör- och spelmässigt. Scenshowen var som vanligt strålande med snygga ljuseffekter och backdrops och bandmedlemar som far runt över hela scenen - precis som det ska vara.
Setlisten innehöll inga större överaskningar men var välkomponerad och verkade göra publiken nöjd. Jag måste säga att flera av de nya låtarna lät förvånansvärt bra (exempelvis Take a shine to me och Publicity seeking rockers) och Stay with me var lika fantastisk som jag hade väntat mig. Vidare bjöds vi bland annat på Father of a son, som kändes mer passande än någonsin, One of us is gonna die young (med det omtalade Forever young-inslaget) och Prayer for the weekend. Höjdpunkterna var ju självfallet It takes a fool to remain sane och Calleth you, cometh I, man kan inte göra annat än att rysa i hela kroppen och gråta glädjetårar när hela publikhavet stämmer upp i stämningsfylld allsång.
Och publiken ja - mina farhågor besannades inte! Runt omkring sjöng, skrek, dansade och hoppade alla - oavsett ålder och kön! Till och med Ola var ett tag riktigt rörd över publikresponsen. 

Även om min kärlek till The Ark är minst lika stor nu som för 10 år sedan så måste jag nog ändå erkänna att en del saker nog var bättre förr. Det känns inte lika upphetsande att se Ola kräla runt i en catsuit längre och jag undrar vad bandet egentligen tycker om sina scenkläder? I mitt tycke var 2 av de 3 uppsättningar kläder vi bjöds på denna gången tämligen anskrämliga.. Och Olas predikningar som en gång i tiden byggde upp mitt icke-existerande självförtroende kändes nu ganska platta och oinspirerande (vilket troligen beror på att man hört samma ord ett par gånger nu). Men egentligen gör det ingenting för det kryllar av ungdomar där ute som är som jag för 10 år sedan - som behöver en stark personlighet att se upp till, som behöver någon som inte skäms för något och som vet precis vad han ska säga för att det ska gå rakt in i hjärtat och fastna där. Så jag trots att jag är klar med hela den där biten så hoppas jag ändå att The Ark fortsätter på sitt utslagna spår och fortsätter att fräsla svenska folket, för det behöver vi!

Är precis hemkommen med söndersjungen röst, mjölksyra i benen och i något slags extasliknande tillstånd. Arken kan än! Det var mycket bättre än vad jag förväntat mig. Recension och bilder kommer vartefter (förhoppningsvis imorgon men ni känner ju mig....) men jag kan säga så mycket som att Ola var snyggare än någonsin (kan väl inte säga detsamma om scenkläderna dock...), bandet var i riktig toppform både humör- och spelmässigt, publiken var förvånansvärt på hugget och setlisten får godkänt. Och jag har återigen fått en riktig påminnelse om varför jag älskar det här bandet så jävla mycket!

Nu blir det sängen. Imorgon ska jag försöka ta mig hem till Norrköping i skaplig tid för att fortsätta projekt flytta. Hoppas på att få besök av pappsen så vi kan tvätta lite fönster, yey..

Nattinatti!

Idag är jag bra seg. Gårdagen slutade inte riktigt som tänkt. Jag hade en fin plan där jag och mina kära föräldrar skulle inta lite mat och dryck (alkoholhaltig visserligen, but still), gå och kolla lite på markaden och kolla in fyrverkerierna. Sen skulle jag gå hem och sova. Första delen gick som tänkt men sen vet jag inte riktigt vad som hände... När vi satt på Bishop och njöt av Irish Coffee och deras supergoda plocktallrik så fick jag helt plötsligt för mig att jag ville gå ut. Och så blev det. Jag gick till Hugo, med min syrra och hennes vänner... hrm... Jag höjde medelåldern både i det gänget och på hela Hugo till 19 (vilket i och för sig var rätt väntat). Men det var riktigt kul och efter ett tag kom Viktor också. Det hela slutade med att jag stöp i säng vid halv 4-tiden imorse. Ooops... Inte riktigt vad jag hade planerat.

Ikväll blir det väldigt nyktert men förbannat kul - The Ark i Kungsträdgården i Linköping, woha! Jag har peppat den här spelningen hela sommaren, jag har inte sett mina hjältar live på 2 år eller så. Tyvärr svek mitt konsertsällskap (tillika syster) mig, så jag får gå dit ensam och peppa men va fan gör det! (Det enda som gör mig lite off är att jag verkligen inte tycker om den nya skivan så risken finns att jag kommer att gå därifrån aningen besviken trots allt...)

Tidernas bästa livelåt, alla kategorier! Lika magiskt varje gång <3

Welle:Erdball - Monton und minimal



Bildkälla

En av anledningarna till att jag trivs rätt bra med nattjobb är att det blir ett skönt avbrott får dagpassen stress. Man slipper ronder, anhörigsamtal, vårdplaneringar, utskrivningar och alla sånna saker, och även om jag inte har något emot avdelningsarbetet som sådant så är det ändå skönt med en paus ibland. Men dessvärre brukar dom har pauserna tendera att bli lite väl lugna...
Jag har arbetskamrater som titt som tätt berättar om sina mardrömsnätter där dom knappt fått sitta ner en minut. Själv har jag inte haft en enda "hysterisk" natt under de 1,5 åren jag jobbat varit inne i nattrotationssvängen. Tvärtom så brukar mina nattpass överlag vara väldigt lugna och fridfulla. Inte så mycket dåliga patienter och medicinskt pyssel, inte så mycket inskrivningar. Det som brukar vara mest ansträngande är vändningarna som ibland kan bli lite väl många. Men de här 3 nätterna har nog slagit alla rekord! Som mitt pågående pass nu - vi har 10 patienter på avdelningen. Alla mår bra och är stabila, inga mediciner, nästan inga blodtryckskontroller och bara en vändning.... Behöver jag säga att jag och mina 2 kollegor är måttligt understimulerade just nu och att klockan verkligen kryper fram?

Om 5 timmar får jag helg i alla fall. Det känns som att jag behöver vila upp mig ordentligt efter en ansträngande första vecka...

Så har man snart tagit sign genom 2 nätter av 3. Ett dimmigt Linköping börjar sakta vakna upp och jag längtar hem till sängen..
Det är förresten förvånansvärt hur fått man kommer inte i vardagslunket igen - det känns knappt som att jag haft semester...

Och jag fick min hett eftertraktade semesterdag så helt plötsligt finns det verkligen inga flyttproblem kvar och det känns så jäkla bra! Dessutom har våra höstscheman gjorts om och istället för ett riktigt pissigt schema har jag nu istället ett riktigt bra schema. Ibland är livet rätt bra ändå!

Ja, då var semestern över på riktigt då. Om 3,5 timma stämplar jag in på jobbet för lite nattarbete. Känner kanske inte sådär jättepeppt. Jobbar som tur är med två mycket bra kollegor som kommer ha förståelse för att jag inte kommer vara i toppform.

Och som i ett trollslag har helt plötsligt allt som rör flytten löst sig riktigt bra. Vi flyttar in i nya lägenheten på måndagkväll om 2 veckor och jag lämnar från mig nycklarna till min gamla lägenhet på tisdagen kl 11. Sen har jag alltså två dagar på mig att börja packa upp vilket känns jävligt skönt! Så nu slipper jag förhoppningsvis ha magont i 2 veckor. Jag hoppas nu bara på att jag kan få semester på måndagen så kan jag göra klart städningen då...

Idag har jag ont i hela kroppen efter gårdagens insats med packande och städande. Måtte det dröja tills nästa flytt nu...

Hade en riktigt kul kväll igår, som alltid när bästa 72:an är inblandade! Efter en trevlig förfest hos Jadwiga så drog jag och min trogna festvapendragare från jobbet ut på Harrys (jag blir lika chockad varje gång jag sätter min fot där.....) och festade vidare. Och sjöng kareoke...heh... Nåja, ska man skämma ut sig så kan man ju göra det ordentligt, right? Bilder från vara eskapader dyker upp nån gång under helgen :)

Nu ska jag återgå till matlagningen, om mindre än 4 timmar kommer våra gäster, pjuh!

Nu är sminket på plats, magen full av mat och jag sitter och sippar på ett glas vin. I väntan på att det ska bli dags att bege sig till bussen så tänkte jag lägga upp lite bilder från förra veckans festligheter, Forever young. Enjoy!
(en del bilder är hederligt stulna av T&J)


Kvällens look - ganska röd som synes :)




Förhäng hos Jennifer och Tommy


Jag bekantar mig med Styx, världens sötaste lilla krabat!!!


Åka buss




På plats mötte vi upp Tobias och Pugo




Sötnosarna som "förlovade" sig kvällen till ära! :D


Markhäng före Alphaville


Och ungefär där började jag må skitdåligt....

Dagens pepp-låt! Det har tagit drygt 1,5 år men äntligen kan jag lyssna på den utan att få massa jobbiga Eskilstunaminnen...

På plats på favoritplatsen i första böj

Det blir riktig mysstämning på arenan när mörkret lägger sig

Min speedway-partner in crime aka pappa :)

Jag har varit lite pop-nostalgisk här under förmiddagen och lyssnat på Eskobar. Jag avgudade detta band när jag var 17-18 år gammal men som så mycket annat har dom fallit lite i glömska i mitt musikarkiv.

Min förkylning är nu inne på sin tredje vecka, det börjar kännas minst sagt hopplöst. Idag är det dessutom bara en vecka kvar till jobbet börjar igen. Jag förstår inte hur fått dom här veckorna har gått egentligen. Och jag som hade massa storslagna planer för min semester, det känns som att jag inte gjort något vettigt alls. Förhoppningsvis blir det en liten tripp till Davids föräldrar i helgen, annars funderar jag på att trolla fram lite pengar och ta en sväng till Stockholm och Gröna Lund.

Och det är bara 3 veckor kvar till flytten. Samtidigt som det känns väldigt avlägset så känns det helt panikartat. Och samtidigt som jag längtar som en tok så gör det lite ont i magen att överge min älskade hemstad igen. Jag hyser så stora förhoppningar om livet nu, att allt ska bli så himla bra. Tänk om det inte blir det? Hela helgen har bestått av grubbel och mörka tankar. Det är alldeles för lätt att falla tillbaka i gamla mönster...

Men nu ska jag inte gräva ner mig mer i det. Snart ska jag bege mig hemåt till Norrköping för en snabb visist - speedway med pappsen står på agendan!

Har precis tvingat David att dra igång en Alphaville-skiva så nu sitter jag och njuter och har nästan glömt bort hur dåliga dom faktiskt var i fredags... Tänk vad lätt man kan förtränga saker.

Först ut var Alphaville. Efter att ha hört både bra och dåliga saker om deras liveframträdanden nu för tiden så visste jag inte riktigt vad jag skulle vänta mig men jag hoppade att dom skulle uppfylla mina förväntningar. Det gjorde dom dessvärre inte... Synthopbandet har blivit ett rockband! Låt gå för att många synthband idag använder gitarrer i sin musik, jag har inget emot det alls så länge det fungerar som ett kompliment. Men här hade dom tagit över helt. I mitt tycke så slaktade dom verkligen sina fantastiska låtar. Både Dance with me och The jet set som i vanliga fall är riktiga härliga synthdängor försvann i ett gitarr-myller... Som tur var räddade dom lite av sin heder med hjälp av Sounds like a melody som var riktigt mäktig och så klart Forever young (som dock inte blev riktigt så stämningsfull som man hade kunnat hoppats på). Nej, tyvärr gick jag i från den spelningen med känsla av tomhet i hjärtat faktiskt, jag hade hoppats på så mycket mer! Även om Marian Gold himself inte vill ha tillbka 80-talet och antagligen tycker att Alphaville är bättre idag än då så är vi många som inte håller med för fem öre.

I nästan samma sekund som Alphaville lämnade sin scen äntrade Ultravox sin, och här kan vi snacka klasskillnad! Som en i mitt sällskap sa efter bara några sekunder - "Här har vi ett gäng gubbar som vågar vara gubbar!" Gubbar med stil dessutom. Midge Ure var riktigt stilig i diskreta glasögon och kostym och hoppade inte runt på scenen som en jojo så som en viss mr Gold envisades med... Och till skillnad från Alphaville gav Ultravox oss det vi ville ha - nostalgi! Dom avverkade hit efter hit och låtarna lät nästan precis som när det begav sig, bara lite fräschare. Ultravox har alltid använt gitarrer i sin musik men istället för att låta dom ta över helt så vävs dom in alldeles perfekt i ljudbilden, såväl då som nu. Och inte glömdes stråkarna bort heller utan el-fiolen åkte fram med jämna mellanrum.

Det är svårt att peka ut några specifika höjdpunkter från spelningen eftersom den rakt igenom var underbar, men både Sleepwalk och Reap the wild wind är låtar som ligger mig varmt om hjärtat så att få höra dom live var riktigt kul! Avslutningen med Vienna, Dancing with tears in my eyes och The voice hörde vi tyvärr bara på avstånd då vi var tvungna att börja leta upp våra förbokade taxibilar, men jag gick därifrån med gåshud och tårar i ögonen.

Jag sänder all min kärlek till Midge Ure och hans mannar som under 1,5 timme lät mig få uppleva 80-talet - TACK TACK TACK!

Det blev tyvärr inte så mycket bilder på grund av mitt illamående men här kommer ett par stycken i alla fall.

Jag och mitt hjärta tillbringade ju nyligen en vecka i Alanya och jag tänkte lite kort dela med mig av den upplevelsen och lägga upp lite bilder.
Jag hade aldrig varit i Turkiet tidigare och David har bara varit där en gång tidigare för nästan 10 år sedan och det minns han inte så mycket av, så vi såg båda fram emot resan och att få upptäcka ett nytt land och en ny kultur. Vi hade storslagna planer om att ge oss ut på utflykter och utforska landet nämre, men det blev inte riktigt så... Next time perhaps.

Vi anlände till hotellet mitt i natten och efter lite för få timmars sömn i ett iskallt rum (det tog ett par dagar innan vi fick in snitsen på AC:n vilket i sin tur bidrog till att min förkylning bara blev värre och värre...) begav vi oss ner till stranden. Våran plan var att tillbringa några timmar där och sedan gå hem och duscha och bege oss ner till stan/hamnen och kika lite. Strandbesöket blev något kortare än tänkt då jag efter ett par timmar till mitt stora förtret upptäckte att jag hade tappat smycket till min ena dermal någonstans i medelhavets vågor... Jag fick lite smått panik att min dermal var körd för alltid nu och kände för ett tag att hela semestern skulle bli fucked up nu... Sedan sprang vi runt på stan och letade efter piercare som gjorde dermals för att fixa fram ett nytt smycke, men utan framgång. Piercingutvecklingen ligger visst lite efter i Turkiet... Nåväl, jag samlade till slut ihop mig och insåg att det fick bli som det blev och resten av dagen blev jättemysig. Vi traskade runt i basarområdet och förundrades över alla påstridiga försäljare och sen åt vi en jättegod middag på en mycket trevlig resturant som hette Avlú. Rekommenderas starkt! En annan resturant som vi fastande för hette Bistro och hade mycket god, turkisk mat. David förälskade sig i deras beef roll (tänk er typ lövbiff ihoprullad med ost, vitlök och grönsaker i, mycket smaskigt) och jag åt den godaste kycklinggryta jag någonsin ätit där.

Resten av veckan gick i samma anda - vi tillbringade hela dagarna på stranden och gick ut och åt god mat och shoppade lite på kvällarna. Det var helt galet varmt på dagarna (ca 45 grader de sista dagarna) så det där med utflykter osv blev det inte mycket med. Det enda som funkade var att gömma sig under parasollet eller i vattnet. Och vattnet ja...jag har aldrig badat i ett sånt varmt hav! Seriöst, det var inte det minsta svalkande...! Dom första dagarna var det dessutom riktigt stora vågor, hur härligt som helst när jag kommer över min dödsångest och lärde mig att bemästra dom...
Dag 3 lärde vi känna ett svenskt par på stranden som sedan blev våra beach-buddies resten av vecka. Dom var från Motala, världen är rätt liten ibland...

Tyvärr var inte alla dagar frid och fröjd, dag 4 åkte jag på en mindre magsjuka som tyvärr förstörde den dagen rätt rejält. Jag överlevde strandbesöket med hjälp av loperamid men kvällen bestod av illamående och ett mycket kortvarigt resturantbesök.. Som tur var så mådde jag bättre redan dagen efter.

Veckan rullade på i ett fasligt tempo men när det var dags att åka hem så kändes det rätt skönt trots allt, vi hade nog inte klarat oss så många dagar till i den värmen..
Jag skulle gärna återvända till Turkiet igen men då under våren/senhösten när det inte är högsäsong och lika varmt. Det skulle vara kul att åka runt och titta lite på landet, få testa mer turkisk mat och slippa alla påträngande försäljare...

And here's some pics!

Vi skålade in semestern på flygplatsen som de sanna charterresenärer vi är!


Våran utsikt veckan igenom




Jag bjussar på denna ;)








Me and my new love - strawberrry daquiris. Dom var grymma på dom!


Jag lyckades tvinga i mig en öl till maten en kväll!!!




Kärlek <3 Vi firade våran 2 års dag där nere. It's been 2 wonderful years


Vi fick ett hjärta av städerskan :)


David blev kompis med en liten kattunge som vi träffade nästan varje dag när vi gick från stranden till hotellet.


Alanya by night. Vi passerade barstråket en kväll och skakade misstroget på huvudet och halvt förfärades över musiken och köttmarknaden... Och sen insåg vi, lite bittert, att vi nog börjar bli gamla...

Är det något jag verkligen ser framemot med morgondagen så är det att få höra Forever young live. Det kommer bli gåshud och tårar!

Sådär ja, här kommer resten av bilderna från vårat besök på Kolmården för ett par veckor sedan. Bättre sent än aldrig, right? :)









- And say "cheeeeeeeese"


Vi tillbringade sista halvtimman tillsammans med etta lodjur som David förälskade sig i...


Nedanstående bilder är tagna i Tropicariet. Jag hade inte varit där på säkert 15 år så det var riktigt häftigt! Framförallt att få riktigt närkontakt med dom söta små aporna :D




Tänk att ha en söt liten apa hemma <3




Jag hittade en mycket poseringsvillig bomullshuvudtamarin. Mycket söt vid första anblicken men mindre söt när den fräste och visade sina sylvassa tänder....






















Hajarna var mindre söta...hua...




Sådär ja, det var det!