Vargarna i mitt hjärta!
Är precis hemkommen från en underbar sommarkväll på Kråkvilan med ett stort leende på läpparna. Vargarna vann ikväll över Lejonen med härliga 56-40! Äntligen känns det som att det har vänt och att vi är på G igen. Vi har ju trots allt ett SM-silver att försvara :)
Efter ett par års ofrivillig frånvaro från speedwayarenorna så är jag nu återigen ett helhjärtat Vargfan.
Min karriär som speedwaysupporter började för över 20 år sedan. Enligt pappa var jag inte många år gammal när jag första gången besökte en speedwayarena och från sådär 7 års ålder blev Kråkvilan i Norrköping mitt andra hem. Under drygt 12 års tid (hela grundskolan samt gymnasiet) var jag och pappa på plats så gott som varje hemmamatch samt de bortamatcher som var inom vettigt avstånd, i både vått och torrt. Lite regn var inget som stoppade oss inte, jag har kurat under ett paraply iklädd vinterjacka mer än en gång... Och vilka fina minnen man har - först Jimmy Nielsen och Jason Crumps framfart och senare Crump och Jason Lyons. Vi älskade dom och fick så otroligt mycket tillbaka.
Och på lördagarna var det GP-matcherna som gällde. Jag har många fina minnen från husvagnssemestrar då vi satt bänkade framför tv:n i förtälet och högljutt hejade fram först Jimmy Nielsen och sedan Jason Crump och svor när den eviga Tony Rickardsson vann gång på gång...
När jag flyttade till Eskilstuna för fyra år sedan så försvann speedwayen ur mitt liv. Det var inte så enkelt att ta sig till matcherna längre och jag tappade kollen på GP-cirkusen också. Inför förra säsongen blev jag Norrköpingsbo igen men mitt jobb som innebär att jag jobbar en del tisdagskvällar gör tyvärr att besöken på Kråkvilan inte blir så många som man kan önska. Men intresset har helt klart flammat upp igen, kan jag inte vara på plats så sitter jag bänkad framför datorn och speedway.nu istället. Och jag börjar komma ikapp med GP-speedwayen också...
Mycket har hänt under dom här åren som har gått. Svenska Elitserien är inte så svensk längre, till och med Vagarna som så länge höll hårt på att fostra egna förare och satsa på dom har nu ett lag som består av ett gäng polacker och britter. Och en svensk reserv... Och Kråkvilan heter inte längre Kråkvilan utan Ica Maxi Arena, precis som så många andra arenor som fått döpa om sig efter stora sponsorer. Och visst har ölburkarna och "huliganerna" även hittat till oss nu, även om mys- och familjestämningen fortfarande är stark. Och visst ställer vi nog större krav på våra lag. Förr var det mycket kärlek, oavsett hur det gick och det var ömsesidigt. Idag verkar allt handla om titlar och pengar...
Förra året blev verkligen den stora höjdpunkten hittills - SM-silver! Det hade verkligen ingen kunnat ana eller hoppas på vill jag lova. I år har vi startat säsongen dåligt men nu har det äntligen börjat vända. Efter två kanonmatcher nu senaste veckorna så börjar jag hysa hopp om en final i år igen. Och jag ska göra vad jag kan för att heja fram "mina" fantastiska grabbar dit!
Efter ett par års ofrivillig frånvaro från speedwayarenorna så är jag nu återigen ett helhjärtat Vargfan.
Min karriär som speedwaysupporter började för över 20 år sedan. Enligt pappa var jag inte många år gammal när jag första gången besökte en speedwayarena och från sådär 7 års ålder blev Kråkvilan i Norrköping mitt andra hem. Under drygt 12 års tid (hela grundskolan samt gymnasiet) var jag och pappa på plats så gott som varje hemmamatch samt de bortamatcher som var inom vettigt avstånd, i både vått och torrt. Lite regn var inget som stoppade oss inte, jag har kurat under ett paraply iklädd vinterjacka mer än en gång... Och vilka fina minnen man har - först Jimmy Nielsen och Jason Crumps framfart och senare Crump och Jason Lyons. Vi älskade dom och fick så otroligt mycket tillbaka.
Och på lördagarna var det GP-matcherna som gällde. Jag har många fina minnen från husvagnssemestrar då vi satt bänkade framför tv:n i förtälet och högljutt hejade fram först Jimmy Nielsen och sedan Jason Crump och svor när den eviga Tony Rickardsson vann gång på gång...
När jag flyttade till Eskilstuna för fyra år sedan så försvann speedwayen ur mitt liv. Det var inte så enkelt att ta sig till matcherna längre och jag tappade kollen på GP-cirkusen också. Inför förra säsongen blev jag Norrköpingsbo igen men mitt jobb som innebär att jag jobbar en del tisdagskvällar gör tyvärr att besöken på Kråkvilan inte blir så många som man kan önska. Men intresset har helt klart flammat upp igen, kan jag inte vara på plats så sitter jag bänkad framför datorn och speedway.nu istället. Och jag börjar komma ikapp med GP-speedwayen också...
Mycket har hänt under dom här åren som har gått. Svenska Elitserien är inte så svensk längre, till och med Vagarna som så länge höll hårt på att fostra egna förare och satsa på dom har nu ett lag som består av ett gäng polacker och britter. Och en svensk reserv... Och Kråkvilan heter inte längre Kråkvilan utan Ica Maxi Arena, precis som så många andra arenor som fått döpa om sig efter stora sponsorer. Och visst har ölburkarna och "huliganerna" även hittat till oss nu, även om mys- och familjestämningen fortfarande är stark. Och visst ställer vi nog större krav på våra lag. Förr var det mycket kärlek, oavsett hur det gick och det var ömsesidigt. Idag verkar allt handla om titlar och pengar...
Förra året blev verkligen den stora höjdpunkten hittills - SM-silver! Det hade verkligen ingen kunnat ana eller hoppas på vill jag lova. I år har vi startat säsongen dåligt men nu har det äntligen börjat vända. Efter två kanonmatcher nu senaste veckorna så börjar jag hysa hopp om en final i år igen. Och jag ska göra vad jag kan för att heja fram "mina" fantastiska grabbar dit!
Kommentarer
Trackback
