SOUNDTRACK

Just nu pågår som bekant universitetsnollningen för fullt runt om i landet, så även här i Linköping. Stan fullkomligt kryllar av vilsna, nyblivna studenter som vallas runt av overallsklädda faddrar och festerister.
Självklart väcker detta minnen från min egen nollningsperiod (det är ju ganska ofrånkomligt). Sex (!!!) år har förflutit sedan jag påbörjade min utbildning på Campus Norrköping, men just nu känns det som att det lika gärna kunde vara igår. Alla minnen som väckts till liv avspeglas även i musiken som spelas här hemma just nu.
Melody Clubs andra skiva Face the music är soundtracket, inte bara till min nollning, utan hela min första termin som sjuksköterskestudent. Den snurrade oavbrutet i cd-spelaren (såväl den stationära som den bärbara - på den tiden hade jag inte skaffat mig någon mp3-spelare ännu!) under hela den hösten och till min stora glädje spelade nämnda band på München-Hoben (stor studentölfest som anordnas i Linköping varje år) det året.

Jag har knappt lyssnat på den här skivan sedan dess, men nu sex år senare sitter låttexterna fortfarande som ett smäck och jag kan till min stora förvåning nu konstatera att Face the music kan vara en av dom bästa skivorna jag äger! Och det på grund av alla minnen som den bevarat.

Jag skulle vilja slänga upp hela skivan här men det skulle bli lite väl mycket tror jag, så jag nöjer mig med denna.

Ikväll lyssnar jag på David & the citizens och blir sådär härligt nostalgisk igen. Ännu ett band jag nästan glömt bort men som jag nu kommer ha i mp3-spelaren resten av sommaren!

Sommar 2004 - jag hade precis tagit studenten och flyttat hemifrån. En blöt kväll på Guskelov och David & the citizens live i Vasaparken, jag och Malin. Vingla hem på cykel kl 04 på natten och upp och jobba kl 07. Damn I miss thoose times...

 

 

 

Hösten 2008 var en plåga utan dess like. Jag hade nyligen blivit tillsammans med David och jag satt fast i Eskilstuna med ett känsloliv helt i uppror. Den hösten handlade allt om tågresor mellan Eskilstuna och Linköping, mitt liv ständigt nerpackat i en rosa väska på hjul. Ångestattackerna kom alldeles för tätt och jag räknade minuter tills jag skulle få flytta hem igen. This is the life med Amy MacDonald är mitt soundtrack till den hösten. Första gången jag hörde den var i en klädbutik tillsammans med David strax efter att vi hade blivit tillsammans. Den fastande direkt och blev sedan mitt främsta resesällskap på alla tågresor mellan mina två liv.

Jag insåg tidigare idag att jag knappt lyssnat på den sen jag faktiskt flyttade hem till Norrköping. Och nu när jag hör den igen så gör det lite ont i hjärtat, allt känslor och tankar som jag kände och tänkte då blossar upp igen. Den tillhör Eskilstuna och ett liv som jag inte längre har. Och det ska nog få förbli så.

Början av sommaren 2002. Jag är ett inbitet The Ark-fan och hänger på diverse Ark-forum på nätet. Via ett av dom kommer jag i kontakt med ett band som kallar sig Melody Club och som har kopplingar till The Ark. Dom ska precis släppa sin allra första singel och är jättehypade inom Ark-kretsar. På någon skum nedladdningssida får jag tag på singeln samt ett gäng demo-låtar och redan vid första genomlyssningen är jag fast. Så jävla fast. Den sommaren kommer allt handla om Melody Club för min del.
 
Singeln var ju såklart Palace Station och den kom att bli soundtracket till den bästa sommaren i mitt liv. Så fort jag hör introt gå igång så kastas jag tillbaka i tiden och återupplever den där sommaren. Jag står i solljuset i hallen hemma och tokdansar. Jag åker iväg på min första festival och blir frälsigt för livet. Jag går med darriga ben fram till killarna på Arvikafestivalen för att få autografer. Jag avverkar min första sommar på Statoil och älskar det. Jag sitter uppe hela nätterna framför datorn och blir kär i personer som knappt existerar. Jag knyter starka vänskapsband som lika snart brister igen. Jag upplever tre omtumlande månader då allt och lite till hände.
Jag var 16 år, en liten naiv popflicka på väg mot vuxenlivet med Melody Club som resesällskap. Och jag blir det om och om och om igen så fort jag lyssnar på Palace Station.

12-14 februari så åker jag och Viktor till Göteborg för att hälsa på Malin och hennes pojkvän och för att fortsätta vårat nostalgifestande. Det kommer bli helt galet kul!
Enda sedan vi var ute på annandagen har jag gått runt i ett litet lyckorus, överlycklig över att ha hittat tillbaka till mina gamla bästisar igen. Och det roliga är allt känns som då, på sätt och vis. Vi är fortfarande 16-17-18, dumma och naiva. Inte mycket har ändrats på dom här åren, inte mycket alls.
Allt detta har ju såklart lett till att jag blivit nostalgisk även musik-mässigt och jag tänkte bjussa på en liten kalvakad av härliga låtar som förgyllde min vardag på gymnasiet, låtar som får mig att känna mig som 17 igen.



När jag var 16-17-nånting kunde jag tillbringa timmar i soffan framför ZTV enbart för att få höra Dreaming of you. Och än idag får denna helt underbara låt mig att tokdansa! Och kan man nått annat än älska den helt fantastiska videon!?








Jag tillhör SMK-generationen. När jag var 17 år avgudade alla häftiga människor slagsmålsklubben. Min fascination för dom höll i sig sådär2-3 år sen lessade jag, och många med mig. Dag känner jag bara igen låtar från den första skivan men dom låtarna håller än idag. Jag minns nyårsafton 03-04 när jag, min dåvarande pojkvän och en kompis till honom tokdansade till Övningsköra i timmar. Och varje gång jag hör Wellington Sears minns jag Emmaboda -03 med glädjetårar i ögonen. SMK förgyllde helt klart min ungdom!




På gymnasiet var jag inbiten panda-popare. Eller rättare sagt, jag önskade att jag var en riktigt inbiten sådan. Därför försökte jag tvinga mig själv att gilla Broder Daniel. Det gick inte alls, jag förstod inte hur folk kunde tycka att dom var bra! Fast det sa jag ju såklart inte högt, jag låtsades glatt att jag var lika betuttad i dom som alla andra, trots att jag egentligen bara tyckte om sådär 3 låtar... Happy people never fantasize var en av dom. Den var nog på sätt och vis mitt soundtrack på gymnasiet tror jag. Jag var ju tonårsdeppig som alla andra... Idag kan jag säga att jag faktiskt tycker att BD är ganska bra. Fast det sitter fortfarande långt inne ;)




Placebo är ett band som hängt med mig sedan gymnasietiden och Every you every me var och är fortfarande min favvo-låt med dom. Jag tror att jag har lite hatkärlek till Placebo nu för tiden, jag förknippar deras musik väldigt mycket med smärtan och mörket jag genomgick på den tiden. Jag kunde stänga in mig på mitt rum och lyssna Placebo (och då framförallt ovannämda låt) i timmar och gråta och hata livet, och varje gång jag gör den så hugger det till lite i mitt hjärta. Men jag tycker att dom är lika bra nu som då och jag hatar mig själv för att jag inte tog chansen och såg dom live i höstas. Jag kommer nog aldrig förlåta mig själv för det... (Och min crush jag hade på mr Molko har jag inte vuxit i från, haha).




Som popare har jag en viss förkärlek till falsk skönsång och The Plan var ju ett bra exempel på detta, helt klart. Och vem kan stå still när Mon Amour spelas? Inte jag i alla fall! Jag vet att jag stod på golvet i mitt rum och tokdansade till denna helt lyrisk! Jag har dessutom fina minnen från en spelning med The Plan så trots att jag egentligen aldrig varit något stort fan av dom så förknippar jag dom starkt med mina sena tonår :)




Sista året på gymnasiet började jag engagera mig politiskt. Jag gick med i Mijöpartiet och startade tillsammans med mina vänner upp Grön Ungdom i Norrköping och försökte vara sådär häftigt grön-vänster-ball med palestinasjalar och pins på jackan och hela kittet. Jag hade en internetvän som var ganska extremvänster som introducerade mig för Doktor Kosmos och jag diggade dom stenhårt! Mest tänd var jag på Bredängs centrum, don't ask me why. Jag tyckte att låten var störtskön bara. Min internetvän gjorde till och med en pin till mig som det ståd Bredängs centrum på *skrattar* Jag tappade intresset för politik ganska snabbt och tids nog försvann även Doktor Kosmos ur mitt medvetande. Men det händer ibland när jag vill känna mig lite radikal att jag letar fram mina gamla skivor och "Bredäng" lyssnar jag alltid lite extra på.
 



Jag vet att jag redan lagt upp denna för inte så längesen men den måste få avsluta detta inlägg. För det här är gymnasiet för mig. Det är minnen, jävligt bra minnen. Och det är när jag hör Nu kan du få mig så lätt som jag önskar att jag vore 17 år och dum och naiv igen. För med facit i handen så var livet trots allt ganska okomplicerat då.

Egentligen hade jag kunnat valt vilken låt som helst från Håkan Hellströms debutplatta men eftersom att denna är helt klart den finaste så det fick bli den.

Sista året på gymnasiet kommer alltid ha en speciellt plats i mitt hjärta och bland mina minnen. Jag hade träffat en kille som jag trodde att jag aldrig skulle lämna (oj så fel man kan ha..), jag körde stenhårt på panda-looken och gick upp mitt i natten (kändes det som) för att fixa det perfekta håret och jag utvecklade en stark och fin vänskap med några personer i min klass. Vi var en kärntrupp på 5 personer - det var jag, Malin, Matilda, Viktor och Fadi - som umgicks jämt i skolan. Vi satt tillsammans på lektionerna, vi umgicks på rasterna och vi åt tillsammans. Vi träffades även en del på fritiden. Och vi hade förbannat kul!
Det starkaste, och antagligen bästa, minnet jag har av oss är matte D-lektionerna. Matte hade länge varit mitt favoritämne men vid det här laget hade jag tappat orken totalt och jag gick mest till matte-lektionerna för att få ett G. Jag tyckte att D-kursen var svår och skittråkig och jag gillade inte alls den läraren vi hade eftersom att han inte kunde motivera mig till att ens försöka. Viktor som läste på matte-gymnasium parallellt som han gick i våran klass gick mest dit för att göra oss sällskap. Malin och Matilda var klassens ljushuvuden och låg alltid lite före alla andra så dom behövde inte arbeta ihjäl sig dom heller. Resultatet av detta blev att stor del av mattelektionerna bestod av att vi körde hänga gubbe. Varje lektion. Och så fotograferade vi allt och alla. Och framförallt - vi lyssnade massor på Håkan Hellström! Och sjöng med - högt *skrattar* Våra klasskamrater hatade oss för detta det bråkades en del också. Hade det inte varit för Håkan och mina underbara vänner så hade jag nog aldrig gått på dom där lektionerna och fått mitt betyg.

Tyvärr löstes gänget upp efter gymnasiet. Folk for utomlands, började plugga och flyttade till andra städer. Jag har haft sporadisk kontakt med Malin but that's it. Fram till nu... På lördag ska vi nämligen åtförenas och gå ut och festa tillsammans (alla utom Matilda tyvärr). Det ska bli helt fantastiskt roligt att träffa dom igen och få höra vad som hänt i deras liv under dom här åren! Det kommer bli mycket skratt och minnen och givetvis kommer Håkan Hellström få vara med på ett hörn. Han är ju en stor del av vårat gäng! :)

Då var det dags för del 2 i serien "Låtar som ger flashbacks". Denna gången ska jag avhandla denna lilla goding

 

(sorry för den dåliga kvalitén, hittade ingen bättre :/)


Jag började lyssna på Depeche Mode först som 18-åring. Innan dess hade jag ju varit inbiten popare men under sista terminen på gymnasiet började jag sakta gå över till synthmusiken och sommaren eller hösten 04 hittade jag singles-skivorna på macken och tog med dom hem och blev fast. Men trots detta så är mitt första dM-minne betydligt äldre än så.
No Good kom 1997 och då gick jag på mellanstadiet. Låten fanns med någon absolut music-skiva eller något liknande och jag vet att jag faktiskt lyssnade på den en del. Men - jag tyckte att den var väldigt konstig! Den lät ju inte riktigt som allt annat man lyssnade på på den tiden och den gjorde mig även lite illa till mods. Jag har lite svårt att förklara känslan den gav, och fortfarande ger mig, men jag känner mig heltkonstig när jag lyssnar på den. Jag ser mörker och får någon ångestliknande känsla men ändå känner jag mig lite glad och upprymd. Paradoxalt va? Och framförallt ser jag mig själva sitta i ett klassrum på Mosstorp. Jag kommer nog alltid förknippa No Good med mitt 12-åriga jag.

Jag antar att många, precis som jag, förknippar vissa låtar med speciella minnen? Jag har en hel drös med låtar som kastar mig bakåt i tiden och om jag sluter ögonen så känns det precis som att jag är tillbaka i det förflutna på riktigt. Det är både trevligt och lite obehagligt, tänk att musik kan påverka en så mycket...
Anyway, jag tänkte att jag under den här kategorin skulle dela med mig lite av min nostalgi.




Ja, först ut blir denna gamla dänga (bjuder på videon också för att den är lite söt).
Outkast - Ms Jackson kom ut våren 2001 och när jag hör den så kastas jag tillbaka till våren/sommaren det året.

Jag var 15 år och på väg från högstadiet till gymnasiet och jag hade förbannat kul på vägen! Vi var fyra tjejer i klassen som höll ihop både i skolan och på fritiden. Vi hängde mycket i Norsholm och det blev en hel del festande. På den tiden avlöste snefyllorna varandra och bakfyllor existerade inte. Vi drack vidrig häxblandning blandad med äpplejucie. Vi firade valborg genom att gå från Kimstad från Norsholm, det tog ett par timmar i fyllan och villan. Vi firade midsommar och klädde midsommarstången med ölburkar och livboj. Jag däckade i en myrstack och blev mobbad i år efteråt. Vi planerade att spela in en skräckfilm med namnet "Grävlingen" som skulle ha en hund i rollen som just grävling... Jag raggade upp en trettonårig kille och inbillade mig i en vecka att jag var olyckligt kär. Sen raggade jag upp en artonårig kille och inbillade mig i en vecka att jag var olyckligt kär.. Vi åkte på discon i Norrköping och Finspång och tyckte att vi var häftigast på stället.

När jag ser tillbaka på det så inser jag att aldrig varit nämre ett fjortisliv än då, men herre jävlar vad roligt vi hade! Ibland vill jag vara 15 och ung och naiv igen...