Vi är förlorare vi två, sen vi var sjutton år
12-14 februari så åker jag och Viktor till Göteborg för att hälsa på Malin och hennes pojkvän och för att fortsätta vårat nostalgifestande. Det kommer bli helt galet kul!
Enda sedan vi var ute på annandagen har jag gått runt i ett litet lyckorus, överlycklig över att ha hittat tillbaka till mina gamla bästisar igen. Och det roliga är allt känns som då, på sätt och vis. Vi är fortfarande 16-17-18, dumma och naiva. Inte mycket har ändrats på dom här åren, inte mycket alls.
Allt detta har ju såklart lett till att jag blivit nostalgisk även musik-mässigt och jag tänkte bjussa på en liten kalvakad av härliga låtar som förgyllde min vardag på gymnasiet, låtar som får mig att känna mig som 17 igen.
När jag var 16-17-nånting kunde jag tillbringa timmar i soffan framför ZTV enbart för att få höra Dreaming of you. Och än idag får denna helt underbara låt mig att tokdansa! Och kan man nått annat än älska den helt fantastiska videon!?
Jag tillhör SMK-generationen. När jag var 17 år avgudade alla häftiga människor slagsmålsklubben. Min fascination för dom höll i sig sådär2-3 år sen lessade jag, och många med mig. Dag känner jag bara igen låtar från den första skivan men dom låtarna håller än idag. Jag minns nyårsafton 03-04 när jag, min dåvarande pojkvän och en kompis till honom tokdansade till Övningsköra i timmar. Och varje gång jag hör Wellington Sears minns jag Emmaboda -03 med glädjetårar i ögonen. SMK förgyllde helt klart min ungdom!
På gymnasiet var jag inbiten panda-popare. Eller rättare sagt, jag önskade att jag var en riktigt inbiten sådan. Därför försökte jag tvinga mig själv att gilla Broder Daniel. Det gick inte alls, jag förstod inte hur folk kunde tycka att dom var bra! Fast det sa jag ju såklart inte högt, jag låtsades glatt att jag var lika betuttad i dom som alla andra, trots att jag egentligen bara tyckte om sådär 3 låtar... Happy people never fantasize var en av dom. Den var nog på sätt och vis mitt soundtrack på gymnasiet tror jag. Jag var ju tonårsdeppig som alla andra... Idag kan jag säga att jag faktiskt tycker att BD är ganska bra. Fast det sitter fortfarande långt inne ;)
Placebo är ett band som hängt med mig sedan gymnasietiden och Every you every me var och är fortfarande min favvo-låt med dom. Jag tror att jag har lite hatkärlek till Placebo nu för tiden, jag förknippar deras musik väldigt mycket med smärtan och mörket jag genomgick på den tiden. Jag kunde stänga in mig på mitt rum och lyssna Placebo (och då framförallt ovannämda låt) i timmar och gråta och hata livet, och varje gång jag gör den så hugger det till lite i mitt hjärta. Men jag tycker att dom är lika bra nu som då och jag hatar mig själv för att jag inte tog chansen och såg dom live i höstas. Jag kommer nog aldrig förlåta mig själv för det... (Och min crush jag hade på mr Molko har jag inte vuxit i från, haha).
Som popare har jag en viss förkärlek till falsk skönsång och The Plan var ju ett bra exempel på detta, helt klart. Och vem kan stå still när Mon Amour spelas? Inte jag i alla fall! Jag vet att jag stod på golvet i mitt rum och tokdansade till denna helt lyrisk! Jag har dessutom fina minnen från en spelning med The Plan så trots att jag egentligen aldrig varit något stort fan av dom så förknippar jag dom starkt med mina sena tonår :)
Sista året på gymnasiet började jag engagera mig politiskt. Jag gick med i Mijöpartiet och startade tillsammans med mina vänner upp Grön Ungdom i Norrköping och försökte vara sådär häftigt grön-vänster-ball med palestinasjalar och pins på jackan och hela kittet. Jag hade en internetvän som var ganska extremvänster som introducerade mig för Doktor Kosmos och jag diggade dom stenhårt! Mest tänd var jag på Bredängs centrum, don't ask me why. Jag tyckte att låten var störtskön bara. Min internetvän gjorde till och med en pin till mig som det ståd Bredängs centrum på *skrattar* Jag tappade intresset för politik ganska snabbt och tids nog försvann även Doktor Kosmos ur mitt medvetande. Men det händer ibland när jag vill känna mig lite radikal att jag letar fram mina gamla skivor och "Bredäng" lyssnar jag alltid lite extra på.
Jag vet att jag redan lagt upp denna för inte så längesen men den måste få avsluta detta inlägg. För det här är gymnasiet för mig. Det är minnen, jävligt bra minnen. Och det är när jag hör Nu kan du få mig så lätt som jag önskar att jag vore 17 år och dum och naiv igen. För med facit i handen så var livet trots allt ganska okomplicerat då.
Enda sedan vi var ute på annandagen har jag gått runt i ett litet lyckorus, överlycklig över att ha hittat tillbaka till mina gamla bästisar igen. Och det roliga är allt känns som då, på sätt och vis. Vi är fortfarande 16-17-18, dumma och naiva. Inte mycket har ändrats på dom här åren, inte mycket alls.
Allt detta har ju såklart lett till att jag blivit nostalgisk även musik-mässigt och jag tänkte bjussa på en liten kalvakad av härliga låtar som förgyllde min vardag på gymnasiet, låtar som får mig att känna mig som 17 igen.
När jag var 16-17-nånting kunde jag tillbringa timmar i soffan framför ZTV enbart för att få höra Dreaming of you. Och än idag får denna helt underbara låt mig att tokdansa! Och kan man nått annat än älska den helt fantastiska videon!?
Jag tillhör SMK-generationen. När jag var 17 år avgudade alla häftiga människor slagsmålsklubben. Min fascination för dom höll i sig sådär2-3 år sen lessade jag, och många med mig. Dag känner jag bara igen låtar från den första skivan men dom låtarna håller än idag. Jag minns nyårsafton 03-04 när jag, min dåvarande pojkvän och en kompis till honom tokdansade till Övningsköra i timmar. Och varje gång jag hör Wellington Sears minns jag Emmaboda -03 med glädjetårar i ögonen. SMK förgyllde helt klart min ungdom!
På gymnasiet var jag inbiten panda-popare. Eller rättare sagt, jag önskade att jag var en riktigt inbiten sådan. Därför försökte jag tvinga mig själv att gilla Broder Daniel. Det gick inte alls, jag förstod inte hur folk kunde tycka att dom var bra! Fast det sa jag ju såklart inte högt, jag låtsades glatt att jag var lika betuttad i dom som alla andra, trots att jag egentligen bara tyckte om sådär 3 låtar... Happy people never fantasize var en av dom. Den var nog på sätt och vis mitt soundtrack på gymnasiet tror jag. Jag var ju tonårsdeppig som alla andra... Idag kan jag säga att jag faktiskt tycker att BD är ganska bra. Fast det sitter fortfarande långt inne ;)
Placebo är ett band som hängt med mig sedan gymnasietiden och Every you every me var och är fortfarande min favvo-låt med dom. Jag tror att jag har lite hatkärlek till Placebo nu för tiden, jag förknippar deras musik väldigt mycket med smärtan och mörket jag genomgick på den tiden. Jag kunde stänga in mig på mitt rum och lyssna Placebo (och då framförallt ovannämda låt) i timmar och gråta och hata livet, och varje gång jag gör den så hugger det till lite i mitt hjärta. Men jag tycker att dom är lika bra nu som då och jag hatar mig själv för att jag inte tog chansen och såg dom live i höstas. Jag kommer nog aldrig förlåta mig själv för det... (Och min crush jag hade på mr Molko har jag inte vuxit i från, haha).
Som popare har jag en viss förkärlek till falsk skönsång och The Plan var ju ett bra exempel på detta, helt klart. Och vem kan stå still när Mon Amour spelas? Inte jag i alla fall! Jag vet att jag stod på golvet i mitt rum och tokdansade till denna helt lyrisk! Jag har dessutom fina minnen från en spelning med The Plan så trots att jag egentligen aldrig varit något stort fan av dom så förknippar jag dom starkt med mina sena tonår :)
Sista året på gymnasiet började jag engagera mig politiskt. Jag gick med i Mijöpartiet och startade tillsammans med mina vänner upp Grön Ungdom i Norrköping och försökte vara sådär häftigt grön-vänster-ball med palestinasjalar och pins på jackan och hela kittet. Jag hade en internetvän som var ganska extremvänster som introducerade mig för Doktor Kosmos och jag diggade dom stenhårt! Mest tänd var jag på Bredängs centrum, don't ask me why. Jag tyckte att låten var störtskön bara. Min internetvän gjorde till och med en pin till mig som det ståd Bredängs centrum på *skrattar* Jag tappade intresset för politik ganska snabbt och tids nog försvann även Doktor Kosmos ur mitt medvetande. Men det händer ibland när jag vill känna mig lite radikal att jag letar fram mina gamla skivor och "Bredäng" lyssnar jag alltid lite extra på.
Jag vet att jag redan lagt upp denna för inte så längesen men den måste få avsluta detta inlägg. För det här är gymnasiet för mig. Det är minnen, jävligt bra minnen. Och det är när jag hör Nu kan du få mig så lätt som jag önskar att jag vore 17 år och dum och naiv igen. För med facit i handen så var livet trots allt ganska okomplicerat då.
Kommentarer
Trackback
