SOUNDTRACK

Det har gått 9 år sedan jag såg The Ark live för första gången. Jag minns än idag hur förväntansfull jag var, hela våren hade jag gått runt och längtat och längtat och längtat efter att få se Ola Salo åla runt på scenen i sin vita catsuit och höra honom predika om vikten av att vara sig själv oavsett vad ens omgivning tycker. Och jag minns i vilket extastillstånd jag var efter konserten. Jag älskade The Ark innan, men efteråt avgudade jag dom och det har jag fortsatt att göra.

Jag måste erkänna att jag trots allt var lite skeptisk inför bandets turnéavslutning i Linköping i fredags. Först och främst berodde det på att deras senaste skiva, In full regalia, i mitt tycke är deras absolut svagaste och jag har på förhand känt att de flesta av låtarna inte skulle hålla så bra live. Dessutom var spelningen gratis vilket lockade dit en publik som i vanliga fall inte skulle tänka sig att betala för att The Ark - det vill säga ganska många barn under 12 och ganska många män och kvinnor över 40 - så jag var lite orolig ett tag att publikresponsen inte skulle vara riktigt den man vill ha på en The Ark-konsert. Men när jag gick var jag precis lika salig och extaslik som vanligt! Detta var nog en av de bästa spelningar jag sett med bandet till och med!

Att det var sista spelningen på den här turnén märktes endast på Olas röst som stundtals lät lite vissen (får man tro herr Salo själv så var även scenkläderna ganska vissna vid det här laget...) i övrigt var bandet på topp både både humör- och spelmässigt. Scenshowen var som vanligt strålande med snygga ljuseffekter och backdrops och bandmedlemar som far runt över hela scenen - precis som det ska vara.
Setlisten innehöll inga större överaskningar men var välkomponerad och verkade göra publiken nöjd. Jag måste säga att flera av de nya låtarna lät förvånansvärt bra (exempelvis Take a shine to me och Publicity seeking rockers) och Stay with me var lika fantastisk som jag hade väntat mig. Vidare bjöds vi bland annat på Father of a son, som kändes mer passande än någonsin, One of us is gonna die young (med det omtalade Forever young-inslaget) och Prayer for the weekend. Höjdpunkterna var ju självfallet It takes a fool to remain sane och Calleth you, cometh I, man kan inte göra annat än att rysa i hela kroppen och gråta glädjetårar när hela publikhavet stämmer upp i stämningsfylld allsång.
Och publiken ja - mina farhågor besannades inte! Runt omkring sjöng, skrek, dansade och hoppade alla - oavsett ålder och kön! Till och med Ola var ett tag riktigt rörd över publikresponsen. 

Även om min kärlek till The Ark är minst lika stor nu som för 10 år sedan så måste jag nog ändå erkänna att en del saker nog var bättre förr. Det känns inte lika upphetsande att se Ola kräla runt i en catsuit längre och jag undrar vad bandet egentligen tycker om sina scenkläder? I mitt tycke var 2 av de 3 uppsättningar kläder vi bjöds på denna gången tämligen anskrämliga.. Och Olas predikningar som en gång i tiden byggde upp mitt icke-existerande självförtroende kändes nu ganska platta och oinspirerande (vilket troligen beror på att man hört samma ord ett par gånger nu). Men egentligen gör det ingenting för det kryllar av ungdomar där ute som är som jag för 10 år sedan - som behöver en stark personlighet att se upp till, som behöver någon som inte skäms för något och som vet precis vad han ska säga för att det ska gå rakt in i hjärtat och fastna där. Så jag trots att jag är klar med hela den där biten så hoppas jag ändå att The Ark fortsätter på sitt utslagna spår och fortsätter att fräsla svenska folket, för det behöver vi!