SOUNDTRACK

Jag ska börja med att vara jävligt bitter och beklaga mig lite. Efter att ha velat fram och tillbaka så fick kameran bli kvar i bilen, jag ville inte riskera att faktiskt behöva lämna ifrån mig den. Big mistake! Det var inga problem alls att få in kameror. Och jag bara bemödat mig själv att gå och hämta kameran som jag funderade på innan dom läste av biljetten, jag då hade jag kommit hem med massa grymma bilder. Vi stod nämligen kanonbra till. SÅ BITTERT! Jag kommer aldrig förlåta mig själv för det och hädanefter ska kameran med jämt. Men nog med gnällande nu. Let's go on to the show!

Som jag redan nämnt var Nitzer Ebb förband och detta var jag på förhand mycket glad över. Jag är inget stort fan av body/EBM men Nitzer's old-schoolbody tilltalar till och med lilla mig. Dock verkar Nitzer själva har lessnat på den för på nya skivan har dom visst moderniserat sig lite. Fail fail fail. Nu låter dom som vilket nyare ebm-band som helst och jag gillar det inte alls. Det blev aldrig något riktigt tryck under spelningen heller. Jag hade nog uppskattat det mer om det var på en mindre klubb fylld med hängivna bodyfans och med en setlist innehållandes mer av dom gamla hitsen. Då hade det nog kunnat bli schysst drag! Men nu blev det tyvärr bara ett bottennapp.

Och så strax efter klockan 20:30 var det dags. Introt till In chains drog igång och herrarna Dave Gahan, Martin Gore och Andrew Fletcher äntrade scenen, lika fräscha som alltid. Personligen tycker jag att inledningen på den här turnéen är lite tråkig, efter In chains följde Wrong och Hole to feed och även om Wrong var riktigt mäktig stundtals så blev det aldrig något riktigt tryck i publiken. Sen kan det ha med att göra att jag inte uppskattar den senaste skivan heller... Men sen jävlar tog det fart! Walking in my shoes, It's no good, A quesion of time, Precious och World in my eyes levererades på löpande band och Globen börjde närma sig kokpunkten. Det var allsång, eufori, och en avklädd Dave som verkade stortmtrivas. Sen äntrade Martin Gore scenen ensam och tempot drogs ner i först Insight och sedan Home. Jag vet att många ser detta lite som höjdpunkten på DM's spelningar men jag förstår inte riktigt hysterin kring det hela. Det är 2 jättefina låtar, det håller jag med om, och visst sjunger Martin bra men den största behållningen med dom är inte mr Gore himself utan det är publikens gensvar. När hela publiken fortsätter att sjunga på Home i flera minuter efter åt, DÅ får jag rysningar. Sen var det dags för ytterligare en låt från nya skivan Miles away/The truth is som dom gärna hade kunnat ersatt med något annat, den passerade ganska menlöst förbi. Sen började tempot höjas igen. In you room, I feel you, Enjoy the silence (som jag blev lite besviken på. Det blev inte alls den magiska stämning som jag hade hoppats på) och avslutningsvis Never let me down again. Att stå i publikhavet och se sig om när ett fullsatt Globen viftar med armarna i tack till sist nämda låt, ja det är magi om något. Det ögonblicket vill man spara djupt i sitt minne för alltid. Efter en kortare återhämtningspaus för herrarna inleddes extranumren av Martin Gore och Dressed in black. Återigen var inte mr Gore behållningen utan publiken, den stämningsfulla "körsången" fortsatte även denna gången ett par minuter efter att Martin tystnat. Sen var det då dags för avslutningen, konsertens höjdpunkt för min del. Stripped var härligt stämningsfylld som vanligt och när Behind the wheel drog igång så var det inte en själ i publiken som stod stilla. Tittade man upp mot läktarna så stod folk och dansade och hoppade i stolarna. Och det skulle bli bättre. Tänk er själva när ett fullsatt Globen brister ut i REACH OUT AND TOUCH FAITH! Då kom nästan glädjetårarna. Under Personal Jesus kokade Globen fullkomligt över och det som jag och alla andra upplevde då går inte att beskriva. Några fantastiska minuter som kommer spelas upp i mitt inre om och om och om igen. Just där och då hyllades DM som gudar och hyllningarna efteråt ville aldrig riktigt ta slut. Jag vågar nog påstå att alla som sedan lämnade Globen gjorde det med ett stort leende på läpparna.

Det som gör DM till en sån faktiskt upplevelse är att dom gör en sån bra show av det! Först och främst är ju Dave en väldigt karismatisk sångare som kan göra om vilken medioker låt som helst till något bra live. Sen är det ljuset och bakgrundsvideosarna. Allt är så stilrent och genomtänkt och framförallt galet snyggt! Kråkan (?) i bakgrunden till Walking in my shoes, rymddräkterna i Enjoy the silence, Jesus-poserna till Personal Jesus. För att nämna några.
Om jag nu ska nämna något jag är mindre nöjd över så är det gitarrerna. Dom har börjat ta över lite för mycket. Jag tycker att DM lät bättre när Martin Gore stod bakom en synth istället för med en gitarr i handen. Men det är väl egentligen en petitess i det stora hela för den showen vi bjöds på igår slår det mesta jag varit med om.
Nu hoppas jag att herrarna tänker ge sig i kast med att göra ytterligare en skiva så man får chansen att uppleva detta en gång till. Och den gången ska kameran med...

Tänkte också passa på att ge en eloge till Globen och arrangörerna. Insläppet var nästan en halvtimma försenat men när det väl drog igång flöt det på väldigt bra. Garderobsinlämning och utlämning fungerade även det bra, det gick förvånansvärt snabbt. Och bäst av allt - ordningsvakter som skötte sitt jobb. Vi hamnade bredvid en något överförfriskad kille som muckade gräl med flera personer under inledningen av DM. När det började gå överstyr för mycket informerades snabbt personal och snart kom det 2 vakter som eskoterade bort honom. Tack för det!




Jag slänger väl in ett par bilder jag tog från spelningen på Arvikafestivalen i somras i brist på annat. Tyvärr inget vidare bra bilder pga för långt avstånd och dålig kamera, men bättre än inget i alla fall.