There is no end to love like ours
När vi var på IKEA förut så kläckte David ur sig att The Ark ska splittras. Jag ville inte tro att det är sant men det är det uppenbarligen. Jag är stum. Och gråtfärdig.
I 10 år har The Ark varit en stor del av mitt liv. Jag hade troligen varit en helt annan person om jag inte hade släppt in deras musik i mitt liv som 15 åring. Jag antar att det låter patetiskt och kanske lite klyschigt att tacka ett popband för det självförtroende som man saknade som tonåring, men så är det. Ola Salos hyllningar till allt det konstiga och udda, predikandet om vikten att vara sig själv och skita i vad folk tycker - det gick verkligen in i hjärtat och det sitter kvar där än idag. Aldrig känner jag mig så stark, fylld av hopp och självförtroende, som när jag lämnar en The Ark-konsert. Och aldrig har låttexter berört mig så som Olas texter har. Åren har gått, jag har utvecklats som person och en rad musikgenres har passerat genom mitt liv, men The Ark har alltid bestått.
Under nästa år tar bandet farväl av sina fans med 2 turnéer - en mindre klubbturné i vår och en stor turné i sommar - och självklart kommer jag vara på plats för att minnas de här 10 åren och för sista gången få njuta av Sveriges bästa liveband. Och framförallt, mitt i ledsamheten, ändå glädjas att dom lägger av när dom är på topp.
Tack Ola, Jepson, Sylvester, Martin, Leari och Jens för dom här åren. Tack för all glädje, alla fantastiska texter och melodier, alla obeskrivliga konsertminnen. Och framförallt tack för att ni hjälpt mig att blir den jag är.
'There is no end to love like ours.'
(Jag har suttit ett tag nu och funderat på vilken låt som är min absoluta The Ark-favorit och det får nog blir Calleth You Cometh I. Kanske ett tråkigt och förutsägbart val men det är en av de finaste kärlekssånger som någonsin skrivits och den magi som uppstår när den spelas live - ja den går inte ens att beskriva. Det är gåshud in i benmärgen. Det är The Ark när dom är allra bäst.)
