The Ark: In Full Regalia
Igår släppte som bekant The Ark sin femte fullängdsskiva 'In Full Regalia'. Det har skrivits mycket om The Arks "comeback" i pressen senaste månaden och de har promotats hårt - live-uppträdande hos Skavlan, tv3play premiärvisade igår en nygjord dokumentär om bandet och så är det ju det här med magasinet. Istället för att släppa en vanlig hederlig skiva bestämde sig bandet för att släppa In Full Regalia tillsammans med en tidning på 100 sidor, fullmatad med info om skivan och bandet. På förhand såg det ju mer än lovande ut.
Jag måste säga att magasinet är ett riktigt genidrag! Visst kan jag tycka att innehållet är på gränsen till tamt. Utöver den riktiga toppenidén med en Arkipedia (som bjuder på många skratt) har man fyllt tidningen med bilder (vissa av dom är i och för sig riktigt snygga), lite halvtråkiga intervjuer och reklam... Men trots detta så får man som köpare trots allt lite mer än bara en skiva och att priset för allt bara är 99kr är stort plus.
Men vad spelar förpackningen för roll när innehållet är sådär? Jag har varit ett inbitet The Ark-fan sedan debutskivan 'We Are The Ark' släpptes och jag tycker att det mesta de gjort har varit mer eller mindre genialt. Därför gör det lite ont i hjärtat att säga att detta helt klart är det sämsta Ola Salo & co har klämt ur sig.
Hela skivan osar 70-talsrock och Bowieinfluenser och för mig som aldrig varit något fan av av vare sig det första eller det andra blev första genomlyssningen inte allt för angenäm. Nu några lyssningar senare har den börjat sätta sig lite mer, men fortfarande så känner jag helt klart ett sting av besvikelse. Olas predikningar och politiska texter är som bortblåsta, musiken är inte längre lika pampig, storslagen, medryckande. Kort och gott känns inte The Full Regalia som The Ark. Och visst, det är säkert det som är meningen, inget band vill väl låta likadant i 10 år? The Ark har åldrats, mognat och utvecklats. Det är nog dags för mig att göra det också. Men gudarna ska jag veta att jag kommer sakna catsuitsen i lack, fjäderboarna, Olas färgglada frisyr och sektstämningen på konserterna.
Men visst innehåller skivan ett par guldkorn trots allt. Det starkaste kortet är faktiskt första singeln Superstar. Det är den låt som mest påminner om gamla tider, både textmässigt och musikaliskt. Sen har vi den fantastiska balladen Stay with me, en riktig kärleksförklaring som verkligen går rakt in i hjärtat. Även sistaspåret The red cap är värd att nämna här.
Sammanfattningsvis kan jag då säga att detta är den The Ark-skiva som kommer få minst speltid här hemma. Jag tror inte att jag kommer att uppskatta det nya soundet fullt ut. Men trots detta känns det förbannat gött att grabbarna är tillbaka och jag ser framemot att få se dom live i sommar igen. The Ark kommer alltid en extra stor plats i mitt hjärta, det kan inte ens en medioker skiva ändra på!
Slutbetyget landar till slut på 3 av 5.
Jag måste säga att magasinet är ett riktigt genidrag! Visst kan jag tycka att innehållet är på gränsen till tamt. Utöver den riktiga toppenidén med en Arkipedia (som bjuder på många skratt) har man fyllt tidningen med bilder (vissa av dom är i och för sig riktigt snygga), lite halvtråkiga intervjuer och reklam... Men trots detta så får man som köpare trots allt lite mer än bara en skiva och att priset för allt bara är 99kr är stort plus.
Men vad spelar förpackningen för roll när innehållet är sådär? Jag har varit ett inbitet The Ark-fan sedan debutskivan 'We Are The Ark' släpptes och jag tycker att det mesta de gjort har varit mer eller mindre genialt. Därför gör det lite ont i hjärtat att säga att detta helt klart är det sämsta Ola Salo & co har klämt ur sig.
Hela skivan osar 70-talsrock och Bowieinfluenser och för mig som aldrig varit något fan av av vare sig det första eller det andra blev första genomlyssningen inte allt för angenäm. Nu några lyssningar senare har den börjat sätta sig lite mer, men fortfarande så känner jag helt klart ett sting av besvikelse. Olas predikningar och politiska texter är som bortblåsta, musiken är inte längre lika pampig, storslagen, medryckande. Kort och gott känns inte The Full Regalia som The Ark. Och visst, det är säkert det som är meningen, inget band vill väl låta likadant i 10 år? The Ark har åldrats, mognat och utvecklats. Det är nog dags för mig att göra det också. Men gudarna ska jag veta att jag kommer sakna catsuitsen i lack, fjäderboarna, Olas färgglada frisyr och sektstämningen på konserterna.
Men visst innehåller skivan ett par guldkorn trots allt. Det starkaste kortet är faktiskt första singeln Superstar. Det är den låt som mest påminner om gamla tider, både textmässigt och musikaliskt. Sen har vi den fantastiska balladen Stay with me, en riktig kärleksförklaring som verkligen går rakt in i hjärtat. Även sistaspåret The red cap är värd att nämna här.
Sammanfattningsvis kan jag då säga att detta är den The Ark-skiva som kommer få minst speltid här hemma. Jag tror inte att jag kommer att uppskatta det nya soundet fullt ut. Men trots detta känns det förbannat gött att grabbarna är tillbaka och jag ser framemot att få se dom live i sommar igen. The Ark kommer alltid en extra stor plats i mitt hjärta, det kan inte ens en medioker skiva ändra på!
Slutbetyget landar till slut på 3 av 5.
Kommentarer
Postat av: Maddis
Vilken välskriven recenssion!
Får se när det blir av att jag lyssnar igenom albumet, kan inte säga att jag är superdupersugen för tillfället.
Postat av: soundtrack
Tack :D
Hahaha, det var ju inte meningen att avskräcka folk från att lyssna på den ;) Det är säkert bara jag som saknar smak :P
Trackback
