The year of 2010
Så har ännu ett år passerat och som vanligt är det dags att göra en summering (något sent den här gången, men så blir det när man jobbar nätter...) Jag har alltid haft för vana att titta i backspegeln och brukar nästan allt bittert få konstatera att "inte heller det här året blev som jag tänkt mig". Men den här gången är det annorlunda. Jag kan se tillbaka på 2010 med ett leende och ärligt säga att det äntligen varit mitt år. Äntligen har saker och ting gått min väg och äntligen slipper jag innerligt hoppas att nästa år ska bli bättre.
2010 var året då mitt liv ordnade upp sig. Jag ska inte säga att alla lösa trådar är knutna, men nästan alla.
Jag och David tog vårat förhållande till nästa nivå och blev sambos och min kärlek till honom är starkare än någonsin. Jag tvivlar aldrig på att det är honom jag ska dela mitt liv och med och jag blir varm i hjärtat när jag när jag tänker på att vi kommer att bli gamla tillsammans.
Tyvärr innebar samboskapet att jag fick lämna mitt älskade Norrköping. Även om jag börjar vänja mig vid Linköping så kommer det aldrig kännas riktigt som hemma här.
På jobbfronten har allt gått över förväntan. Jag fick en fast tjänst precis innan sommaren vilket verkligen gjorde mig lugn inuti. Nu vet jag vart jag kommer vara ett bra tag framöver, jag slipper stressen och oron inför varje vikariat-förnyelse och jag känner att jag nu verkligen kan börja engagera mig i min arbetsplats. Och det har jag redan börjat göra. Mitt arbete med patientsäkerhet och avvikelsehantering är verkligen stimulerande och jag känner att jag gör nytta och i vår ska jag ta det ännu ett steg längre. Tidigare i höstas blev jag dessutom fackligt förtroendevald och har redan börjat jobba med att ordna upp arbetsmiljön på avdelningen.
Jag känner också att jag verkligen växt i min yrkesroll. Jag känner mig trygg och stabil, jag vet vad jag kan och är inte rädd att säga till och be om hjälp när jag känner mig osäker. Jag har fått så mycket fina ord och feedback från patienter och anhöriga att jag nog växt flera centimeter av mallighet och jag är nu helt övertygad om att jag gjort rätt yrkesval.
Under 2010 har jag också mer och mer börjat bearbeta min psykiska ohälsa. Jag har ännu inte tagit steget att söka hjälp, det är ett av mina nyårslöften för det här året, men jag vet nu att det är den enda utvägen. Jag tog mig genom 2010 utan några större depressioner och ångestattackerna var inte måna och det känns helt otroligt. Och motiverande. Nu är jag mer beslutsam än någonsin om att ordna upp min tillvaro och jag vet att jag kommer att lyckas.
Sammanfattningsvis kan man säga att 2010 verkligen var mitt år, och ni anar inte hur mycket jag längtat efter att få säga det. 24 år tog det, men till slut föll de flesta bitarna på plats. Och det är med ett stort leende och ett varmt hjärta som jag gått in i 2011.
