SOUNDTRACK

Vi har nu nått den tiden på året då jag alltid blir mer eller mindre deprimerad. Träden har tappat sina löv, det är allmänt grått, mörkt och regnigt och dagarna känns evighetslånga. Vintern är så nära men ändå så långt bort, julkänslorna börjar komma krypandes men det är alldeles för tidigt att låta dom komma fram till ytan helt. Det är bara höst och jävligt.

Jag har klarat mig rätt bra i år. Om det inte vore för att nattarbetandet så smått börja tära på både kropp och psyke nu så hade jag nog klarat mig ännu bättre. Men jag känner att jag börjar sjunka neråt nu. Jag känner mig trött och orkeslös och hängig. Jag blir irriterad för småsaker, tar åt mig alldeles för lätt och blir mer egocentrisk än vanligt. Idag har jag legat i sängen precis hela dagen med datorn i knät, tittat på Greys Anatomy och drömt mig bort till en annan värld. Back to basics.

Jag inbillar mig att jag ändå är starkare och stabilare nu för tiden. Imorgon ska jag se till att ta mig i kragen och övervinna gråheten. Jag vet inte om jag kommer att lyckas men jag ska i alla fall försöka.
Men faktum kvarstår - det är höst. Det är höst, det är grått, kallt och dystert. Och jag hatar det.