SOUNDTRACK

Under min Eskilstuna-tid hade jag en killkompis som hette Niklas. Vi umgicks i samma gäng och lärde känna varandra ganska bra. Han var den som alltid var på bra humör och höll igång mest på fester och festivaler, han hade massa tankar och funderingar kring det mesta och man kunde hamna i de mesta konstiga diskussioner med honom. Vi hade någon slags hat-kärlek till varandra. Vi var alltid allmänt dryga och jävliga mot varandra, försökte alltid få den andra svarlös utan att egentligen lyckas. Folk som inte kände oss trodde att vi hatade varandra men det var bara vårat sätt att umgås. 
Niklas var kort och gott en riktigt bra kille och jag har hur mycket roliga och bra minnen som helst som inkluderar honom.
När jag flyttade från Eskilstuna tappade jag kontakten med honom, liksom alla andra därifrån. Vi sprang in i varandra på någon festival och sa hej ungefär och jag antog att det var så det skulle se ut några år framöver.

Den 26 oktober i år fick jag ett sms från mitt ex som upplyste mig om att Niklas inte längre fanns kvar i livet. Han hade en dryg vecka tidigare försökt ta sitt liv men misslyckats. Han hamande på IVA i Uppsala och den 26 oktober beslutade man sig för att stänga av hans respirator och han drog då sina sista andetag. Det är ett hemskt sms att få och jag grät mycket den kvällen. Mindes och ville inte tro att det var sant.
Jag vet att Niklas hade sina demoner och att han hade slagits mot dom länge. Till slut orkade han inte längre och dom besegrade honom.

Livet är så fruktansvärt orättvist! Niklas blev 26 år gammal. Han hade hela livet framför sig! Jag blir så arg över att det behövde sluta på det här viset. Varför? Varför?
Han hade en flickvän som älskade honom över allt annat, dom var på väg att starta ett liv tillsammans i Örebro.
Jag tänker mycket på Kattis och lider otroligt mycket med henne även om jag inte kan föreställa mig hur ont det måste göra att förlora den man älskar för alltid. Att veta att han aldrig kommer tillbaka. Jag beundrar henne för att hon orkar, jag tvivlar på att jag hade gjort det..

Idag är hans begravning. Jag har velat fram och tillbaka om huruvida jag ska åka dit och vara med eller inte, men har till slut insett att det praktiskt inte skulle fungera. Och jag vet ärligt talat inte om jag skulle klara av en begravning till, det har varit för många sista åren. Men han kommer finnas i mina tankar hela dagen idag och jag kommer fälla många tårar. Och kanske kommer jag idag att inse att han verkligen är borta, att vi aldrig någonsin kommer ses igen. Inga nya upptåg och minnen. Men dom gamla kommer jag bära med mig för resten av livet.

Ta hand om dig Niklas. Jag hoppas din själ har funnit ro nu. En vacker dag ses vi igen.

Niklas och jag 21/9 2007. På fest som alltid under dom åren.
Det är så jag minns dig. Party on!