Jag och mina tänder
Som bekant har ju de flesta människor någon slags fobi eller noja över någonting. Jag har två fobier/nojor (det är inte rätt ord nått av det men jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det) som har lite för stort inflytande över mitt liv. Det handlar inte om rädsla för konstiga djur eller trånga utrymmen och det är inga tvångstankar som gör att jag inte kan gå utanför dörren om jag inte sett till att mattfransarna ligger rätt.
Den första är min telefonrädsla som jag kan berätta mer om någon annan gång. Den andra rör mina tänder.. Det är så att jag är helt obeskrivligt rädd för att tappa/slå sönder mina tänder.
Jag vet inte hur detta kommer sig och jag vet inte hur länge jag känt såhär men det är bra länge nu. Det händer titt som tätt att jag drömmer mardrömmar om att mina tänder sitter löst, ramlar ur munnen på mig eller allra värst - krossas sönder till små-smulor. Och varenda gång vaknar jag upp i ren panik och måste känna efter att alla tänder sitter där de ska. Det är hemskt och jag mår riktigt dåligt varenda gång. Att jag sedan dessutom, precis som större delen av befolkningen, har en liten släng av tandläkar-fobi som gör att jag alltför sällan går dit gör ju knappast saken bättre.
Tidigare idag höll min värsta mardröm på att slå in. Kändes det som i alla fall. Jag vet inte riktigt vad som hände men mina tänder i överkäken och underkäken stötte emot varandra på nått konstigt vis som gjorde att en liten tandflisa stöttes bort från två tänder (en i överkäken och en i underkäken). Och just i det ögonblicket det hände så kändes det som att alla tänder gick åt helvete. Jag höll på att svimma av panikkänslorna som blossade upp i mig innan jag kunde konstatera att alla tänder satt kvar där de skulle, om än dock något tilltuffsade. Så nu är det nog dags för att tandläkarbesök ändå för att se om det kanske går att fila bort de små vassa kanter som uppstod i kollisonen...
Att äta ikväll kommer bli en smärre utmaning eftersom att jag just nu är livrädd över att det finns små osynliga sprickor i de berörda tänderna som gör att de nu sakta men säkret kommer gå sönder mer och till slut trilla sönder. Lika bra att inte använda dom mer än nödvändigt med andra ord...
Ja, jag vet att jag har lite konstiga idéer för mig. Terapi kanske vore något?
