Jag har inga vänner kvar..
...visst är livet underbart?
Okej, time to get serious. En av anledningarna till att jag skapade bloggen var just för att kunna få ventilera mina innersta tankar och funderingar. Får ur mig massa sörja som är för jobbigt att bära på. Detta är säkert inte upplyftande för någon att läsa men det är inte meningen heller. Det fungerar lite som terapi för mig bara helt enkelt. Vill ni följa med in i mitt innersta så är ni dock hjärtligt välkomna.
När jag flyttade tillbaka till Norrköping från Eskilstuna så insåg jag väldigt snart att jag är fruktansvärt ensam här. Jag har min familj och David men det är i stort sett allt. Jag har så gott som inga vänner här alls och det är något som tynger mig väldigt mycket. Jag saknar känslan av att ha en riktigt nära vän, en "bästis" att kunna dela allt med. Någon som vill göra mig sällskap på långa shoppingturer på stan, någon att gå ut och festa med, någon att kunna ringa när man har långtråkigt. Det finns ingen sådan "någon" i mitt liv just nu. (Ja, David räknas ju såklart inte).
Många i min omgivning har stora vänskapskretser och massa nära vänner, ofta personer de lärde känna redan i grundskolan. Jag har inte kontakt med någon från varken högstadiet eller gymnasiet längre. Någonstans på vägen har alla vänskapsband brustit totalt. Jag har med jämna mellanrum gjort försök att knyta ihop dom igen, dock förgäves. Alla tycks ha gått vidare i sina liv och har nya vänner. Och att skaffa nya vänner, framförallt nära sådana, när man är 24 år gammal det är inte helt lätt. För alla har som sagt sina vänner och verkar inte ha något behov av att skaffa sig flera.
När jag bodde i Eskilstuna var situationen rätt okej, men de personer jag umgicks med då lärde jag känna genom Daniel och när vi gjorde slut försvann många av mina "vänner", idag har jag knappt någon kontakt med dom. På den tiden fanns även "hår-gänget" men även den gemenskapen har försvunnit. Nu har jag varken tid eller råd att flänga runt i landet och träffa folk längre och kontakten blir mer och mer sporadisk. Och jag orkar inte ens försöka mer. I många fall känns det som att det bara är jag som försöker, men jag antar att det är något man jag inbillar mig? Om inte - vad gör jag för fel?
När jag kom tillbaka till Norrköping fanns det fortfarande en person kvar men även i det fallet har något uppenbarligen gått fel. Jag har försökt att få tillbaka den relation som fanns en gång i tiden men det känns som att jag aldrig fått någon respons tillbaka. Jag känner mig bara efterhängsen och tjatig.
Jag tittar avundsjukt på David och på mina syskon som omger sig av folk och jag undrar varför inte mitt liv ser ut så? Jag kommer inte kunna ha någon stor, roligt 25 års-fest för vem ska jag bjuda? Vilka ska ha möhippa för mig i framtiden? Just nu känns det som att jag kommer få klara mig utan det. Och jag kommer antagligen fira nyår ensam eller tillsammans med mina föräldrar eftersom att jag inte kan följa med David till Tidaholm och jag har ingen annan att fira med. Heh, vadå patetiskt...
David säger att jag måste försöka mer och inte bara acceptera läget, men jag vet inte vad jag ska göra? Jag är ganska blyg och är rädd för att känna mig klängig. Och jag tycker att jag försöker men när man inte riktigt får något tillbaka så ger man lätt upp. Jag önskar att jag vore 5 år gammal igen, allt var så mycket lättare på den tiden.
så, nu ska jag sluta tycka synd om mig själv. Nu när jag fått ur mig det här så känns hjärtat något lättare i alla fall. Och jag försöker vara optimistisk och hoppas på att det en vacker dag kommer se annorlunda ut..
Okej, time to get serious. En av anledningarna till att jag skapade bloggen var just för att kunna få ventilera mina innersta tankar och funderingar. Får ur mig massa sörja som är för jobbigt att bära på. Detta är säkert inte upplyftande för någon att läsa men det är inte meningen heller. Det fungerar lite som terapi för mig bara helt enkelt. Vill ni följa med in i mitt innersta så är ni dock hjärtligt välkomna.
När jag flyttade tillbaka till Norrköping från Eskilstuna så insåg jag väldigt snart att jag är fruktansvärt ensam här. Jag har min familj och David men det är i stort sett allt. Jag har så gott som inga vänner här alls och det är något som tynger mig väldigt mycket. Jag saknar känslan av att ha en riktigt nära vän, en "bästis" att kunna dela allt med. Någon som vill göra mig sällskap på långa shoppingturer på stan, någon att gå ut och festa med, någon att kunna ringa när man har långtråkigt. Det finns ingen sådan "någon" i mitt liv just nu. (Ja, David räknas ju såklart inte).
Många i min omgivning har stora vänskapskretser och massa nära vänner, ofta personer de lärde känna redan i grundskolan. Jag har inte kontakt med någon från varken högstadiet eller gymnasiet längre. Någonstans på vägen har alla vänskapsband brustit totalt. Jag har med jämna mellanrum gjort försök att knyta ihop dom igen, dock förgäves. Alla tycks ha gått vidare i sina liv och har nya vänner. Och att skaffa nya vänner, framförallt nära sådana, när man är 24 år gammal det är inte helt lätt. För alla har som sagt sina vänner och verkar inte ha något behov av att skaffa sig flera.
När jag bodde i Eskilstuna var situationen rätt okej, men de personer jag umgicks med då lärde jag känna genom Daniel och när vi gjorde slut försvann många av mina "vänner", idag har jag knappt någon kontakt med dom. På den tiden fanns även "hår-gänget" men även den gemenskapen har försvunnit. Nu har jag varken tid eller råd att flänga runt i landet och träffa folk längre och kontakten blir mer och mer sporadisk. Och jag orkar inte ens försöka mer. I många fall känns det som att det bara är jag som försöker, men jag antar att det är något man jag inbillar mig? Om inte - vad gör jag för fel?
När jag kom tillbaka till Norrköping fanns det fortfarande en person kvar men även i det fallet har något uppenbarligen gått fel. Jag har försökt att få tillbaka den relation som fanns en gång i tiden men det känns som att jag aldrig fått någon respons tillbaka. Jag känner mig bara efterhängsen och tjatig.
Jag tittar avundsjukt på David och på mina syskon som omger sig av folk och jag undrar varför inte mitt liv ser ut så? Jag kommer inte kunna ha någon stor, roligt 25 års-fest för vem ska jag bjuda? Vilka ska ha möhippa för mig i framtiden? Just nu känns det som att jag kommer få klara mig utan det. Och jag kommer antagligen fira nyår ensam eller tillsammans med mina föräldrar eftersom att jag inte kan följa med David till Tidaholm och jag har ingen annan att fira med. Heh, vadå patetiskt...
David säger att jag måste försöka mer och inte bara acceptera läget, men jag vet inte vad jag ska göra? Jag är ganska blyg och är rädd för att känna mig klängig. Och jag tycker att jag försöker men när man inte riktigt får något tillbaka så ger man lätt upp. Jag önskar att jag vore 5 år gammal igen, allt var så mycket lättare på den tiden.
så, nu ska jag sluta tycka synd om mig själv. Nu när jag fått ur mig det här så känns hjärtat något lättare i alla fall. Och jag försöker vara optimistisk och hoppas på att det en vacker dag kommer se annorlunda ut..
Kommentarer
Trackback
