SOUNDTRACK

Min tandläkarskräck är på god väg att bli botad. Idag påbörjades renoveringen av min mun (som kommer kosta mig ca 6400 kr, lovely...) och jag har fasat för det i veckor. Precis som förra gången bröt jag ihop, men det enbart på grund av att jag fick veta att jag måste genomlida en rotfyllning framöver... Bedövningsmomentet, som nog är det jag fasat mest över eftersom att jag är så jäkla stickrädd, gick galant - tack vare bedövningssalva så kände jag inte av det överhuvudtaget. Och själva lagningsproceduren förflöt så mycket bättre än jag någonsin kunnat tro. Min tandläkare var en riktigt ängel som tog det väldigt lugnt och försiktigt och hela tiden berättade vad hon gjorde och jag kommer nog aldrig mer vara hysteriskt rädd för att laga ett hål. Halleluja säger jag om det! Nu återstår två besök i december. Lite lagning och så den där rotfyllningen... Tandläkaren var på och skrapade lite på nerven på den tanden som ska fyllas och jag kände inte ett jota så det bådar gott i alla fall. Kanske kan jag överleva även det momentet...

Jag kommer aldrig tycka att det är roligt att gå till tandläkaren men det känns som att jag är på god väg att klara av det utan psykiska sammanbrott varje gång.
Fortsättning följer...!

Vi har nu nått den tiden på året då jag alltid blir mer eller mindre deprimerad. Träden har tappat sina löv, det är allmänt grått, mörkt och regnigt och dagarna känns evighetslånga. Vintern är så nära men ändå så långt bort, julkänslorna börjar komma krypandes men det är alldeles för tidigt att låta dom komma fram till ytan helt. Det är bara höst och jävligt.

Jag har klarat mig rätt bra i år. Om det inte vore för att nattarbetandet så smått börja tära på både kropp och psyke nu så hade jag nog klarat mig ännu bättre. Men jag känner att jag börjar sjunka neråt nu. Jag känner mig trött och orkeslös och hängig. Jag blir irriterad för småsaker, tar åt mig alldeles för lätt och blir mer egocentrisk än vanligt. Idag har jag legat i sängen precis hela dagen med datorn i knät, tittat på Greys Anatomy och drömt mig bort till en annan värld. Back to basics.

Jag inbillar mig att jag ändå är starkare och stabilare nu för tiden. Imorgon ska jag se till att ta mig i kragen och övervinna gråheten. Jag vet inte om jag kommer att lyckas men jag ska i alla fall försöka.
Men faktum kvarstår - det är höst. Det är höst, det är grått, kallt och dystert. Och jag hatar det.

Jag överlevde tandläkarbesöket, men det var med nöd och näppe. Jag var ganska lugn på vägen hem från jobbet men väntetiden hemma var nog lite förödande. För varje minut som gick så blev jag bara mer och mer ångestfylld och nervös, jag började gråta titt som tätt och hade en puls runt 120.
När jag satt i väntrummet så trodde jag ett tag att jag skulle svimma, jag hyperventilerade i det närmsta och när jag blev uppropad brast det - jag grät allvarligt talat som ett litet barn. Den stackars tandhygienisten såg till en början lite chockad ut men hämtade sig snabbt och var sedan helt underbar genom hela undersökningen.
Resultatet blev, som väntat, några hål. Två som måste lagas (det första åtgärdas 8 november - för nära och för långt bort på samma gång) och sen några som tandläkaren får bedöma närmre. Förhoppningsvis räcker det med att jag börjar missbruka tandtråd... Nu har jag i alla fall tagit mig genom det första steget och jag hoppas att jag klarar av nästa steg för det är ju det jag fasar för mest - lagningen. Men jag har bestämt mig - jag ska besegra min fobi en gång för alla!

Jag har en fobi. Det finns mycket saker som jag finner obehagliga på olika sätt och gärna undviker, men jag har bara en riktig fobi och den har verkligen tagit över mitt liv. Jag har grav tandläkarskräck. Så pass grav att jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det.

Precis som för så många andra utvecklades denna lilla fobi när jag var liten. Att gå till tandläkaren var bland det värsta som fanns och jag vet att jag hade ångest i veckor när det närmade sig. Det jag var rädd för på den tiden var att ha hål och behöva borra - jag var livrädd för sprutor och ville absolut inte att någon skulle sticka mig i munnen och samtidigt var jag jätterädd för att att det skulle göra ont att borra så att göra det utan bedövning kändes lika hemskt.
Jag har bara behövt borra en gång hittills i mitt liv, när jag var 13 år. Det var ett litet ytligt hål och ingen bedövning behövdes den gången men det där hemska borrljudet traumatiserade mig ännu mer...

Senast jag var hos tandläkaren var för 6 år sedan tror jag. Japp, så illa är det. Efter det besöket flyttade jag till Eskilstuna och blev därmed inte längre automatiskt kallad till någon tandläkare och jag har sedan dess inte lyckats boka in en tid själv. Jag har under alla år inbillat mig att mina tänder nog mår bra rätt bra och lovat mig själv att den dagen jag börjar få besvär, ja då ska jag ringa. Vid några tillfällen har jag försökt att boka in en undersökningstid men det har bara inte gått. För varje år har min tandläkarrädsla växt till sig mer och mer.

Idag får jag andnöd och svimningskänslor bara jag tänker tanken att sätta mig i en tandläkarstol. Nu är det inte bara borrandet som skrämmer mig utan hela situationen. Och med tanke på hur många år som gått sen sist så vill jag inte ens gissa mig till hur många hål jag kan tänkas ha. Att det är minst ett det vet jag och i alldeles för många månader harjag försökt samla mod att boka in en tid för att få det åtgärdat, men det har bara inte gått. Så fort jag lyft telefonen och börjat knappa in numret så har jag fått hjärtklappning och börjat gråta. Så illa är det.
Jag drömmer dessutom mardrömmar titt som tätt om att jag tappar tänder, får dom utslagna eller att dom bara smulas sönder i munnen på mig...

Det hela kompliceras lite av att jag lider av "telefonrädsla" också, det vill säga att jag får ångest av att ringa formella telefonsamtal (eller nästan alla typer av samtal förresten, som inte är till David eller min familj. Tack Gud för sms-funktionen!) så för att få den där vedervärdiga tandläkartiden bokad så måste jag även ta mig förbi den ångesten. Och när man vet att det där hemska telefonsamtalet kommer leda till att jag måste försöka bemästra min enda fobi - ja då förstår ni själva att det låser sig direkt.
Men idag var jag tvungen att trosta telefonrädslan för att ringa till barnmorskan (för att få receptförnyelse på preventivmedel och inget annat...) och efter det tvingande jag helt enkelt mig själv att bara köra vidare. På nått mirakulöst vis så lyckades jag slå numret till tandläkaren och trots att jag hamnade i en telefonkö så la jag inte på luren - win! Så imorgon kl 15:20 ska jag försöka ta mig genom mitt första tandläkarbesök på 6 år...

Ja, jag har helt sanslös ångest just nu, jag börjar gråta och hyperventilera bara jag tänker på det, men jag känner mig jävligt stolt över mig själv som kommit såhär långt. Och jag vet att jag inte kommer att banga, det kommer jag inte tillåta mig själv. Och jag har världens bästa pojkvän som smiter från jobbet en timma imorgon för att följa med mig som moraliskt stöd. Det finns inga ord som kan beskriva den tacksamt jag känner för det.
Tyvärr vet jag ju att morgondagens besök kommer att leda till ytterligare ett besök inom en mycket snar framtid och att det kommer att bli mycket obehagligare. Jag ber till gudarna att jag bara har en tand som behöver åtgärdas men inombords är jag överygad om att det är fler. Och jag vet faktiskt inte hur jag ska ta mig genom det. Men det får bli ett senare problem. Huvudsaken just nu är att jag tar mig till Thea imorgon och därmed har besegrat min fobi, i alla fall för den här gången...

Bildkälla

Dom senaste dagarna har gått i ångestens tecken. Ångest över att semestern är över och ångest över flytten.

Imorgon natt börjar jag jobba igen och det känns inte alls bra just nu. Inte för att jag på något sätt tycker illa om mitt jobb, för det gör jag verkligen inte, men jag känner mig fortfarande så trött. Våren har varit så påfrestande på alla sätt och vis och det har varit på så skönt att under 4 veckors tid bara få vara. Jag borde vara utvilad nu men känner mig nästan tröttare nu än före semestern. Och det kommer bli en tuff höst med mycket ny personal så det skulle verkligen vara skönt att ladda batterierna lite till.

Och så flytten. Den efterlängtade flytt som nu bara är 2 veckor bort. 2 veckor som ena sekunden känns evighetslånga och nästa alldeles för korta. Jag har dom senaste dagarna lyckats stressa upp mig något alldeles förskräckligt och är nu halvt panikslagen över hur jag ska få allt att gå i lås. Har ägnat hela kvällen åt att packa och städa så nu känns det lite lugnare men fortfarande känns det som att det är för mycket som ska göras - möbler som ska säljas, jag har inte bokat besiktningstid än, jag måste på något sätt lyckas få ut lite semester i dagarna kring flytten och jag vet inte riktigt hur vi tidsmässigt faktiskt ska kunna genomföra själva flytten... Nu fick jag precis goda nyheter från David som innebär att vi kommer att komma in i lägenheten redan på måndagen, men det hjälper honom mer än mig egentligen...

Ja, summa sumarum så råder det kaos i mitt liv just nu känner jag. Det ska bli så jävla skönt när det här spektaklet är över och mitt liv förhoppningsvis får börja bli lite stabilare för jag tror inte jag orkar så mycket mer just nu.

Och igår var det dags igen. Återigen tvingades jag blir påmind om hur fort saker och ting kan ske, att det ibland bara skiljer sekunder mellan liv och död. Återigen tvingades jag se en människas hjärta sluta slå. Och just det ögonblicket, då livet lämnar en människa, det är mer surrealistiskt än något annat jag upplevt. Och man står där bredvid med en känsla av otillräcklighet och uppgivenhet hängandes över axlarna. För hur mycket man än gör så kommer det alltid kännas som att man kan göra mer.

Jag är inte ens 25 år gammal och jag har döden flåsandes mig i nacken nästan varje dag. Och nästan varje dag frågar jag mig själv - "hur länge orkar man det här egentligen?". Och innerst vet jag redan svaret - så länge det behövs. Så länge fler det är fler människor som överlever än dör, ja så länge kommer jag orka.

Den välkända söndagsångesten är på besök igen. Tankar som snurrar runt i huvudet och gör mig yr. Det är ett sånt enormt bakslag. Man tror att man kommit så långt, att man utvecklats, blivit starkare, och så bara poff är man nästan tillbaka på ruta ett igen. Det värsta är att jag inte vet om jag vill veta eller inte, egentligen. Jag inbillar mig att jag vill det och att jag kan hantera det men innerst inne tvivlar jag. Det bästa är kanske bara att fortsätta vara naiv och glömma och hoppas att det faller i glömska igen?
Varför kan inte livet bara vara enkelt för?


Hade tänkt att pigga upp mig med att ladda upp lite bilder från i fredags men jag hade visst inte fått med mig kamerasladden, så typiskt! Så ni får bilder och redogörelse på tisdagkväll istället.

Idag är ingen bra dag. Inte alls. Det var så längesen som jag mådde såhär nu att jag näsan glömt bort hur det känns. Enda sedan jag flyttade hem igen så har dagarna blivit ljusare och mitt hjärta lättare och jag har nästan lyckats förtränga alla mörka år. Att känna som jag gör idag känns verkligen som ett stort bakslag. Fast det borde det egentligen inte göra, det är trots allt ganska logiskt att jag mår som jag gör idag. Jag håller på att bli både fysiskt och psykiskt utmattad. Senaste tidens stress och kaos på jobbet har påverkat mig så mycket mer än vad jag trott att det skulle göra. Jag är en stresstålig person, jag tycker om att ha mycket att göra på jobbet, att få utmana mig själv. Men inte ens jag klarar hur mycket som helst, det har jag fått bevis på nu.
Jag vill bara lägga mig i sängen och vakna upp i maj igen. Jag är konstant trött och lättretlig. Jag har ingen ork eller lust med något, just nu kretsar mitt liv bara kring att jobba och sova. Det säger ju sig självt att det inte är hållbart i längden. Jag måste skaffa mig ett liv - en hobby, vänner. Något som får mig att verkligen vila från jobbet när jag är ledig. Men hur gör man det när det känns som att man inte har någon ork över?

Nu när över ett år passerat så känner jag mig nog lite besviken över att jag inte kommit längre än såhär trots allt. Inte mycket blev som jag hade trott. När ska jag lära mig att sluta ha så höga förväntningar?

Men mitt i allt det dystra ser jag ändå lite ljus. Istället för att falla in gamla mönster och vanor så tvingar jag mig själv att fortsätta framåt. Istället för att gräva ner mig i sängen nu och tycka synd om mig själv så har jag orkat göra mig iordning och ska gå ner på stan för att rensa huvudet. Jag är trött på att se mig själv som ett offer.

Ramlade av en slump in på en blogg förut och jag har nu i en dryg timma nu suttit och läst med en stor klump i magen.

På mitt jobb ställs jag dagligen inför hur orättvist livet är och hur maktlös man känner sig som inte kan göra något åt det. Jag har aldrig haft någon direkt Gudstro och den lilla gnutta som kanske fanns har försvunnit helt efter alla dödsfall i min omgivning de senaste åren. Alldeles för unga människor som ryckts bort på grund av sjukdom och olycka. Helt utan anledning. Så onödigt. Bara så onödigt..

På ett sjukhus i norra Sverige ligger nu en ung tjej och kämpar för sitt liv och här sitter jag, hundratals mil bort, och blir riktigt illa berörd trots att jag inte har en aning om vem hon är. Kanske är det för att jag vet det lika gärna hade kunnat vara jag eller någon som står mig nära. För livet är så jävla orättvist och olyckan slår till helt utan förvarning, precis som den själv vill. Och inget kan man göra.

Jag tycker att alla ska läsa om Carros och hennes anhörigas kamp coh skänka dom en tanke. Nästa gång kanske det är någon av oss som drabbas.

Över 1,5 år  har gått men ändå är jag "bevakad" med jämna mellanrum. Det stör mig lite (och jag antar att det är det som är meningen?). Trots att jag kommit så långt med min självkänsla och 99 av 100 dagar inte känner den minsta oro eller osäkerhet så händer det ändå att mitt hjärta ibland snörps åt och jag blir panikslagen och livrädd. För det är så att en liten en del av mig kommer aldrig kunna förstå att jag skulle vara bättre än någon annan.

Varför inte bara låt mig/oss vara?

...den smygande känslan, den enda jag inte rår på..

Ibland går det bara inte att kämpa emot. Vissa kvällar kommer rädslan och paniken över en ändå, vare sig man vill eller inte. Det är så lite som behövs egentligen för att tankarna ska rusa iväg i 120 och man har ingen chans att hejda dom. Hjärtat bankar alldeles för snabbt, alldeles för hårt och klumpen i magen växer sig så stor så den knappt får plats. Tänk om tänk om tänk om. Ständigt detta tänk om... Jag vet inte varför jag ibland drabbas av denna hemska känsla - tvivel. Jag förstår verkligen inte varför. Som jag kämpat för att börja känna mig säker, för att inte tvivla. För att våga tro. Och jag tror för det mesta att jag faktiskt lyckats. Men så ibland kommer den där hemska känslan ändå. Tvivel. Rädsla. Oro. Kommer det någonsin gå över? Kommer jag någonsin kunna tro, helt och fullt ut, att jag är Den Rätta. Den Enda. Just nu tvivlar jag över det. Det känns som att den här skuggan kommer följa mig livet ut, vare sig jag vill eller inte. Kommer jag orka med det? Och kommer Du göra det? I really hope you do...


Jag blir bara så trött på mig själv.

Jag hatar söndagar. Det har jag gjort så länge jag kan minnas. Det kvittar vilken årstid det är, om jag jobbar eller är ledig, om jag är bakis eller ej - söndagar ger mig ångest. Hela dagen går jag runt och känner mig nedstämd och grinig. Minsta lilla motgång kan få mig att börja grina som ett litet barn. Helst vill jag inte gå ur sängen för allt känns jobbigt. Det är jobbigt att klä på sig och sminka sig. Jobbigt att äta. Jobbigt att umgås med folk. Och det känns som att allt går åt helvete på något vis.

Jag minns att jag redan som barn avskydde söndagarna. Dom innebar att helgen snart var slut och det var dags att gå tillbaka till skolan igen. I mina minnen var vädret alltid grått och trist, det var inget roligt på tv och mamma städade jämt. Jag vet ju mycket väl att alla söndagar inte vara sådana men det är dom som har fastnat i mitt minne och nu förknippar jag dessa förbannade söndagar med detta.

Idag är en riktigt hemsk ångestdag, jag vill helst gå och lägga mig och sova mig genom den. Men istället ska jag förvärra det hela ännu lite genom att tvätta hela kvällen... Snälla ge mig måndag nu!

...visst är livet underbart?

Okej, time to get serious. En av anledningarna till att jag skapade bloggen var just för att kunna få ventilera mina innersta tankar och funderingar. Får ur mig massa sörja som är för jobbigt att bära på. Detta är säkert inte upplyftande för någon att läsa men det är inte meningen heller. Det fungerar lite som terapi för mig bara helt enkelt. Vill ni följa med in i mitt innersta så är ni dock hjärtligt välkomna.

När jag flyttade tillbaka till Norrköping från Eskilstuna så insåg jag väldigt snart att jag är fruktansvärt ensam här. Jag har min familj och David men det är i stort sett allt. Jag har så gott som inga vänner här alls och det är något som tynger mig väldigt mycket. Jag saknar känslan av att ha en riktigt nära vän, en "bästis" att kunna dela allt med. Någon som vill göra mig sällskap på långa shoppingturer på stan, någon att gå ut och festa med, någon att kunna ringa när man har långtråkigt. Det finns ingen sådan "någon" i mitt liv just nu. (Ja, David räknas ju såklart inte).

Många i min omgivning har stora vänskapskretser och massa nära vänner, ofta personer de lärde känna redan i grundskolan. Jag har inte kontakt med någon från varken högstadiet eller gymnasiet längre. Någonstans på vägen har alla vänskapsband brustit totalt. Jag har med jämna mellanrum gjort försök att knyta ihop dom igen, dock förgäves. Alla tycks ha gått vidare i sina liv och har nya vänner. Och att skaffa nya vänner, framförallt nära sådana, när man är 24 år gammal det är inte helt lätt. För alla har som sagt sina vänner och verkar inte ha något behov av att skaffa sig flera.

När jag bodde i Eskilstuna var situationen rätt okej, men de personer jag umgicks med då lärde jag känna genom Daniel och när vi gjorde slut försvann många av mina "vänner", idag har jag knappt någon kontakt med dom. På den tiden fanns även "hår-gänget" men även den gemenskapen har försvunnit. Nu har jag varken tid eller råd att flänga runt i landet och träffa folk längre och kontakten blir mer och mer sporadisk. Och jag orkar inte ens försöka mer. I många fall känns det som att det bara är jag som försöker, men jag antar att det är något man jag inbillar mig? Om inte - vad gör jag för fel?
När jag kom tillbaka till Norrköping fanns det fortfarande en person kvar men även i det fallet har något uppenbarligen gått fel. Jag har försökt att få tillbaka den relation som fanns en gång i tiden men det känns som att jag aldrig fått någon respons tillbaka. Jag känner mig bara efterhängsen och tjatig.

Jag tittar avundsjukt på David och på mina syskon som omger sig av folk och jag undrar varför inte mitt liv ser ut så? Jag kommer inte kunna ha någon stor, roligt 25 års-fest för vem ska jag bjuda? Vilka ska ha möhippa för mig i framtiden? Just nu känns det som att jag kommer få klara mig utan det. Och jag kommer antagligen fira nyår ensam eller tillsammans med mina föräldrar eftersom att jag inte kan följa med David till Tidaholm och jag har ingen annan att fira med. Heh, vadå patetiskt...

David säger att jag måste försöka mer och inte bara acceptera läget, men jag vet inte vad jag ska göra? Jag är ganska blyg och är rädd för att känna mig klängig. Och jag tycker att jag försöker men när man inte riktigt får något tillbaka så ger man lätt upp. Jag önskar att jag vore 5 år gammal igen, allt var så mycket lättare på den tiden.

så, nu ska jag sluta tycka synd om mig själv. Nu när jag fått ur mig det här så känns hjärtat något lättare i alla fall. Och jag försöker vara optimistisk och hoppas på att det en vacker dag kommer se annorlunda ut..