Jag och min vän döden

Och igår var det dags igen. Återigen tvingades jag blir påmind om hur fort saker och ting kan ske, att det ibland bara skiljer sekunder mellan liv och död. Återigen tvingades jag se en människas hjärta sluta slå. Och just det ögonblicket, då livet lämnar en människa, det är mer surrealistiskt än något annat jag upplevt. Och man står där bredvid med en känsla av otillräcklighet och uppgivenhet hängandes över axlarna. För hur mycket man än gör så kommer det alltid kännas som att man kan göra mer.

Jag är inte ens 25 år gammal och jag har döden flåsandes mig i nacken nästan varje dag. Och nästan varje dag frågar jag mig själv - "hur länge orkar man det här egentligen?". Och innerst vet jag redan svaret - så länge det behövs. Så länge fler det är fler människor som överlever än dör, ja så länge kommer jag orka.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0