SOUNDTRACK

Idag fyller min älskade morfar 70 år. Jag hoppas att dom fixar ett rejält kalas för honom där uppe i himlen.

Min morfar har alltid betytt otroligt mycket för mig och vi hade en mycket speciell relation till varandra. Mormor och morfar skilde sig när mamma var liten och av någon anledning träffade vi alltid mormor oftare när vi var små. Detta gjorde att tillfällen med morfar blev lite extra speciella. Att tillbringa en helg hos honom och hans fru var något man såg framemot jättelänge och vi blev alltid väldigt bortskämda. På somrarna var vi ofta på deras lantställe och att äta jullunch där var en tradition vi aldrig tummade på. När jag blev äldre blev besöken mindre frekventa men jag var alltid morfars flicka och han hymlade aldrig med att han var stolt över mig.

Jag förlorade min älskade morfar till cancern för drygt fyra år sedan. En solig junidag 2006 uttalade min mamma orden jag aldrig trodde jag skulle behöva få höra - "Din morfar har cancer". Och i samma sekund som orden nått mitt medvetande så visste jag att vi snart skulle förlora honom. Att det var försent. Hela våren hade han gått runt med magont och han rasade vikt men han sökte hjälp för sent. Fyra tumörer i och runt tjocktarmen. Troligen metastaser till både lunga och lever. Och det var för sent för att göra något.
Min älskade morfar tynade bort på en sommar och allt vi kunde göra var att stå handfallna och titta på. I den mån vi fick det. Han ville inte att vi skulle behöva se honom så sjuk, han ville helst inte att vi skulle besöka honom, varken hemma eller på sjukhuset. Efter sjukdomsbeskedet träffade jag honom bara två eller tre gånger, idag önskar jag att det hade varit annorlunda.

Sista gången jag träffade honom var bara ett par dagar innan han somnade in. Han var inlagd på Linnéaenheten på Vrinnevisjukhuset i Norrköping, han orkade inte längre vara hemma. Jag visste när jag klev in genom dörren till hans sal att det skulle bli sista gången vi såg varandra. Och han visste det också. Vi grät i varandras armar och han bad indirekt om tillåtelse att få dö, att få slippa lida. Och jag gav honom det. Och jag kommer aldrig glömma lättnanden i hans ögon. Vi sa aldrig hejdå till varandra, inte på riktigt. Och hade jag fått spola tillbaka bandet och så hade jag berättat hur mycket jag älskar honom och att vi kommer att ses en vacker dag igen.

Tre dagar senare somnade han in lugnt och stilla, i närvaro av sin fru, mina mamma och min moster och morbror. Innan han stängde sina ögon för att aldrig öppna dom igen så såg han till att alla familjer var samlade hemma (min bror hade precis varit i Bulgarien och min pappa iväg på sin lastbilsvecka och han ville vara säker på att dom var hemma igen). Det var så typiskt honom att vara så omtänksam in i det sista.
Kl 00:30 den 11 sepetmber drog han sitt sista andetag. Lidandet var till slut över.

Fyra år har förflutit men saknaden är lika stor idag som då, om inte större. Det hugger till i hjärtat när jag tänker på allt han har missat, och allt han kommer att missa. Jag vill gärna tro att han sitter på en molntuss där uppe och tittar ner på oss och både glädjs och förfäras över vad vi tar oss till. Och en vacker dag kommer vi att ses igen, det är jag övertygad om.

Jag älskar dig morfar.

And now she's gone.

Mannen i den vita hatten (16 år senare) på repeat resten av kvällen.






Snart finns det inga tårar kvar..

För 12,5 år sedan, slutet av sommaren 1997, fick familjen en ny medlem, ett vitt litet yrväder som fick namnet Fanny. När hon flyttade in hos oss var hon så liten att hon kunde sitta i mammas handflata och alla blev kära i henne vid första ögonkastet. Våran andra hund Ronja tog genast på sig rollen som adoptivmamma och dom blev oskiljbara.

Åren gick och Fanny växte upp till en ettrig och bestämd liten terrier-dam med stor integritet. Det var inte vem som helst som fick äran att kela med henne och det skedde alltid på hennes villkor. Under många år sov hon varje natt i min säng. Glömde jag ta med henne in när jag gick och la mig så stod hon utanför dörren och nosade tills jag släppte in henne. Och när hon lagt sig till rätta i sängen var det bara att anpassa sin sovställning efter henne... Mer än en gång vaknade jag på morgonen med henne som huvudkudde *skrattar* När min säng även började be-bos av pojkvänner så tog hon ingen som helst hänsyn till detta. Hon gick före allt, jämt.

Hon har alltid varit en mycket energisk hund, boll-tokig som få. Man kan kasta boll med henne i timmar och hon springer och springer. Vi har alltid sagt att hon kommer dö med en boll i munnen...
När vi var tvungna att avliva Ronja för några år sedan var vi rädda att Fanny skulle börja tappa livsgnistan. Ronja var hennes bästa vän och mamma och hon hade aldrig behövt vara ensam. Men med tiden anpassade hon sig bra till den nya situationen och jag tror att hon nu på ålderns höst har njutit att få ta emot all uppmärksamhet och kärlek. Hon har börjat bli en ganska bortskämd knä-hund även om hon själv nog aldrig skulle erkänna det.

Men ikväll tar allt slut. Strax efter 16:30 kommer min älskade Fanny ta sitt sista andetag och återförenas med Ronja i hund-himlen.
Juver-cancer är diagnosen, enligt vetrinären kommer den progredera mycket aggressivt och snabbt. Vi vill inte att Fanny ska behöva avsluta sitt liv med lidande så därför väljer vi att låta henne somna in nu medans hon fortfarande är pigg och glad. Det är så vi vill minnas henne.

Igår tog jag farväl av min älskade vän. Hon var på sitt bästa och keligaste humör, jag antar att hon vet vad som väntar och jag hoppas att hon förstår varför. Jag har gråtit mycket dom sista dagarna och det gör så obeskrivligt ont i mitt hjärta. Även om vi alla vetat att den här dagen skulle komma snart, hon är ju trots allt ganska gammal, så känns det overkligt. Jag kommer aldrig mer att få se henne. Aldrig..


Underbara älskade lilla trollet. Du kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta. Tack för alla minnen, all glädje du gett oss. Jag älskar dig.

 

Aslam's Underlite Fanny

970509 - 100217

Den 31 juli 2008 kl 18:10 klev jag med skakiga ben av ett pendeltåg på stationen i Linköping med ett stort hopp om att finna kärleken igen. Sen följde det finaste dygnet jag upplevt. Vi låg vakna hela natten och bara tittade på varandra och skrattade, kramades och kysstes. Och allt kändes så rätt. Sen dess har Linköping varit mitt andra hem.

David är min själsfrände. Vi är så lika men ändå så olika. Vi kompletterar varandra och vi förstår varandra.
Han har fått mig att börja känna mig trygg i mig själv. Så bra som jag mått under det senaste året har jag inte gjort på nästan 10 år och det är en underbar känsla.
Nykärheten vill aldrig riktigt gå över, jag blir fortfarande pirrig i kroppen när jag tittar på honom och jag går nästan under av saknad dom dagar vi inte träffas eller sover tillsammans. Jag antar att det är så här det ska kännas när allt är på riktigt?

Ett och ett halvt år tillsammans, vårat gemensamma liv har knappt börjat och jag ser verkligen fram emot fortsättningen och allt vi kommer få uppleva. Så länge du finns vid min sida så kommer allt bli bra.

Första bilden på oss tillsammans, 6 augusti 2008.

Das Boot 2008

 

Hotellmys innan Sisters of Mercy, mars 2009

 

Arvika 2009


Nyår 2009-2010



Vad vore jag utan dina andetag?

Tänkte dela med av den låt som nog mest kan ses som min och Davids låt, Thåströms "Karenina". David lovade att spela den för mig första gången vi sågs (det finns ju inte så många låtar som innehåller namnet Carina, Karenina var väl det närmsta vi kunde komma...) och det gjorde han också. Jag vill minnas att vi låg i soffan och höll om varandra och log sådär nyförälskat fånigt mot varandra. Och varje gång jag lyssnar på den så färdas jag tillbaka i tiden till den där kvällen och blir alldeles varm inombords.

Kärlek är inte alltid en dans på rosor och det finns dagar man som tilliten sviktar och osäkerheten smyger sig på. Som tur är behövs det inte så mycket för att bli påmind om hur det egentligen är, att det innerst inne inte finns några tvivel. I have your heart and you have mine.