When you lose something you can't replace...
Idag fyller min älskade morfar 70 år. Jag hoppas att dom fixar ett rejält kalas för honom där uppe i himlen.
Min morfar har alltid betytt otroligt mycket för mig och vi hade en mycket speciell relation till varandra. Mormor och morfar skilde sig när mamma var liten och av någon anledning träffade vi alltid mormor oftare när vi var små. Detta gjorde att tillfällen med morfar blev lite extra speciella. Att tillbringa en helg hos honom och hans fru var något man såg framemot jättelänge och vi blev alltid väldigt bortskämda. På somrarna var vi ofta på deras lantställe och att äta jullunch där var en tradition vi aldrig tummade på. När jag blev äldre blev besöken mindre frekventa men jag var alltid morfars flicka och han hymlade aldrig med att han var stolt över mig.
Jag förlorade min älskade morfar till cancern för drygt fyra år sedan. En solig junidag 2006 uttalade min mamma orden jag aldrig trodde jag skulle behöva få höra - "Din morfar har cancer". Och i samma sekund som orden nått mitt medvetande så visste jag att vi snart skulle förlora honom. Att det var försent. Hela våren hade han gått runt med magont och han rasade vikt men han sökte hjälp för sent. Fyra tumörer i och runt tjocktarmen. Troligen metastaser till både lunga och lever. Och det var för sent för att göra något.
Min älskade morfar tynade bort på en sommar och allt vi kunde göra var att stå handfallna och titta på. I den mån vi fick det. Han ville inte att vi skulle behöva se honom så sjuk, han ville helst inte att vi skulle besöka honom, varken hemma eller på sjukhuset. Efter sjukdomsbeskedet träffade jag honom bara två eller tre gånger, idag önskar jag att det hade varit annorlunda.
Sista gången jag träffade honom var bara ett par dagar innan han somnade in. Han var inlagd på Linnéaenheten på Vrinnevisjukhuset i Norrköping, han orkade inte längre vara hemma. Jag visste när jag klev in genom dörren till hans sal att det skulle bli sista gången vi såg varandra. Och han visste det också. Vi grät i varandras armar och han bad indirekt om tillåtelse att få dö, att få slippa lida. Och jag gav honom det. Och jag kommer aldrig glömma lättnanden i hans ögon. Vi sa aldrig hejdå till varandra, inte på riktigt. Och hade jag fått spola tillbaka bandet och så hade jag berättat hur mycket jag älskar honom och att vi kommer att ses en vacker dag igen.
Tre dagar senare somnade han in lugnt och stilla, i närvaro av sin fru, mina mamma och min moster och morbror. Innan han stängde sina ögon för att aldrig öppna dom igen så såg han till att alla familjer var samlade hemma (min bror hade precis varit i Bulgarien och min pappa iväg på sin lastbilsvecka och han ville vara säker på att dom var hemma igen). Det var så typiskt honom att vara så omtänksam in i det sista.
Kl 00:30 den 11 sepetmber drog han sitt sista andetag. Lidandet var till slut över.
Fyra år har förflutit men saknaden är lika stor idag som då, om inte större. Det hugger till i hjärtat när jag tänker på allt han har missat, och allt han kommer att missa. Jag vill gärna tro att han sitter på en molntuss där uppe och tittar ner på oss och både glädjs och förfäras över vad vi tar oss till. Och en vacker dag kommer vi att ses igen, det är jag övertygad om.
Jag älskar dig morfar.
Min morfar har alltid betytt otroligt mycket för mig och vi hade en mycket speciell relation till varandra. Mormor och morfar skilde sig när mamma var liten och av någon anledning träffade vi alltid mormor oftare när vi var små. Detta gjorde att tillfällen med morfar blev lite extra speciella. Att tillbringa en helg hos honom och hans fru var något man såg framemot jättelänge och vi blev alltid väldigt bortskämda. På somrarna var vi ofta på deras lantställe och att äta jullunch där var en tradition vi aldrig tummade på. När jag blev äldre blev besöken mindre frekventa men jag var alltid morfars flicka och han hymlade aldrig med att han var stolt över mig.
Jag förlorade min älskade morfar till cancern för drygt fyra år sedan. En solig junidag 2006 uttalade min mamma orden jag aldrig trodde jag skulle behöva få höra - "Din morfar har cancer". Och i samma sekund som orden nått mitt medvetande så visste jag att vi snart skulle förlora honom. Att det var försent. Hela våren hade han gått runt med magont och han rasade vikt men han sökte hjälp för sent. Fyra tumörer i och runt tjocktarmen. Troligen metastaser till både lunga och lever. Och det var för sent för att göra något.
Min älskade morfar tynade bort på en sommar och allt vi kunde göra var att stå handfallna och titta på. I den mån vi fick det. Han ville inte att vi skulle behöva se honom så sjuk, han ville helst inte att vi skulle besöka honom, varken hemma eller på sjukhuset. Efter sjukdomsbeskedet träffade jag honom bara två eller tre gånger, idag önskar jag att det hade varit annorlunda.
Sista gången jag träffade honom var bara ett par dagar innan han somnade in. Han var inlagd på Linnéaenheten på Vrinnevisjukhuset i Norrköping, han orkade inte längre vara hemma. Jag visste när jag klev in genom dörren till hans sal att det skulle bli sista gången vi såg varandra. Och han visste det också. Vi grät i varandras armar och han bad indirekt om tillåtelse att få dö, att få slippa lida. Och jag gav honom det. Och jag kommer aldrig glömma lättnanden i hans ögon. Vi sa aldrig hejdå till varandra, inte på riktigt. Och hade jag fått spola tillbaka bandet och så hade jag berättat hur mycket jag älskar honom och att vi kommer att ses en vacker dag igen.
Tre dagar senare somnade han in lugnt och stilla, i närvaro av sin fru, mina mamma och min moster och morbror. Innan han stängde sina ögon för att aldrig öppna dom igen så såg han till att alla familjer var samlade hemma (min bror hade precis varit i Bulgarien och min pappa iväg på sin lastbilsvecka och han ville vara säker på att dom var hemma igen). Det var så typiskt honom att vara så omtänksam in i det sista.
Kl 00:30 den 11 sepetmber drog han sitt sista andetag. Lidandet var till slut över.
Fyra år har förflutit men saknaden är lika stor idag som då, om inte större. Det hugger till i hjärtat när jag tänker på allt han har missat, och allt han kommer att missa. Jag vill gärna tro att han sitter på en molntuss där uppe och tittar ner på oss och både glädjs och förfäras över vad vi tar oss till. Och en vacker dag kommer vi att ses igen, det är jag övertygad om.
Jag älskar dig morfar.
Kommentarer
Trackback
