Vad vore jag utan dina andetag?
Den 31 juli 2008 kl 18:10 klev jag med skakiga ben av ett pendeltåg på stationen i Linköping med ett stort hopp om att finna kärleken igen. Sen följde det finaste dygnet jag upplevt. Vi låg vakna hela natten och bara tittade på varandra och skrattade, kramades och kysstes. Och allt kändes så rätt. Sen dess har Linköping varit mitt andra hem.
David är min själsfrände. Vi är så lika men ändå så olika. Vi kompletterar varandra och vi förstår varandra.
Han har fått mig att börja känna mig trygg i mig själv. Så bra som jag mått under det senaste året har jag inte gjort på nästan 10 år och det är en underbar känsla.
Nykärheten vill aldrig riktigt gå över, jag blir fortfarande pirrig i kroppen när jag tittar på honom och jag går nästan under av saknad dom dagar vi inte träffas eller sover tillsammans. Jag antar att det är så här det ska kännas när allt är på riktigt?
Ett och ett halvt år tillsammans, vårat gemensamma liv har knappt börjat och jag ser verkligen fram emot fortsättningen och allt vi kommer få uppleva. Så länge du finns vid min sida så kommer allt bli bra.
Första bilden på oss tillsammans, 6 augusti 2008.
Das Boot 2008
Hotellmys innan Sisters of Mercy, mars 2009
Arvika 2009
Nyår 2009-2010
Vad vore jag utan dina andetag?
