Carina vs odontofobi: 1-0
Jag har en fobi. Det finns mycket saker som jag finner obehagliga på olika sätt och gärna undviker, men jag har bara en riktig fobi och den har verkligen tagit över mitt liv. Jag har grav tandläkarskräck. Så pass grav att jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det.
Precis som för så många andra utvecklades denna lilla fobi när jag var liten. Att gå till tandläkaren var bland det värsta som fanns och jag vet att jag hade ångest i veckor när det närmade sig. Det jag var rädd för på den tiden var att ha hål och behöva borra - jag var livrädd för sprutor och ville absolut inte att någon skulle sticka mig i munnen och samtidigt var jag jätterädd för att att det skulle göra ont att borra så att göra det utan bedövning kändes lika hemskt.
Jag har bara behövt borra en gång hittills i mitt liv, när jag var 13 år. Det var ett litet ytligt hål och ingen bedövning behövdes den gången men det där hemska borrljudet traumatiserade mig ännu mer...
Senast jag var hos tandläkaren var för 6 år sedan tror jag. Japp, så illa är det. Efter det besöket flyttade jag till Eskilstuna och blev därmed inte längre automatiskt kallad till någon tandläkare och jag har sedan dess inte lyckats boka in en tid själv. Jag har under alla år inbillat mig att mina tänder nog mår bra rätt bra och lovat mig själv att den dagen jag börjar få besvär, ja då ska jag ringa. Vid några tillfällen har jag försökt att boka in en undersökningstid men det har bara inte gått. För varje år har min tandläkarrädsla växt till sig mer och mer.
Idag får jag andnöd och svimningskänslor bara jag tänker tanken att sätta mig i en tandläkarstol. Nu är det inte bara borrandet som skrämmer mig utan hela situationen. Och med tanke på hur många år som gått sen sist så vill jag inte ens gissa mig till hur många hål jag kan tänkas ha. Att det är minst ett det vet jag och i alldeles för många månader harjag försökt samla mod att boka in en tid för att få det åtgärdat, men det har bara inte gått. Så fort jag lyft telefonen och börjat knappa in numret så har jag fått hjärtklappning och börjat gråta. Så illa är det.
Jag drömmer dessutom mardrömmar titt som tätt om att jag tappar tänder, får dom utslagna eller att dom bara smulas sönder i munnen på mig...
Det hela kompliceras lite av att jag lider av "telefonrädsla" också, det vill säga att jag får ångest av att ringa formella telefonsamtal (eller nästan alla typer av samtal förresten, som inte är till David eller min familj. Tack Gud för sms-funktionen!) så för att få den där vedervärdiga tandläkartiden bokad så måste jag även ta mig förbi den ångesten. Och när man vet att det där hemska telefonsamtalet kommer leda till att jag måste försöka bemästra min enda fobi - ja då förstår ni själva att det låser sig direkt.
Men idag var jag tvungen att trosta telefonrädslan för att ringa till barnmorskan (för att få receptförnyelse på preventivmedel och inget annat...) och efter det tvingande jag helt enkelt mig själv att bara köra vidare. På nått mirakulöst vis så lyckades jag slå numret till tandläkaren och trots att jag hamnade i en telefonkö så la jag inte på luren - win! Så imorgon kl 15:20 ska jag försöka ta mig genom mitt första tandläkarbesök på 6 år...
Ja, jag har helt sanslös ångest just nu, jag börjar gråta och hyperventilera bara jag tänker på det, men jag känner mig jävligt stolt över mig själv som kommit såhär långt. Och jag vet att jag inte kommer att banga, det kommer jag inte tillåta mig själv. Och jag har världens bästa pojkvän som smiter från jobbet en timma imorgon för att följa med mig som moraliskt stöd. Det finns inga ord som kan beskriva den tacksamt jag känner för det.
Tyvärr vet jag ju att morgondagens besök kommer att leda till ytterligare ett besök inom en mycket snar framtid och att det kommer att bli mycket obehagligare. Jag ber till gudarna att jag bara har en tand som behöver åtgärdas men inombords är jag överygad om att det är fler. Och jag vet faktiskt inte hur jag ska ta mig genom det. Men det får bli ett senare problem. Huvudsaken just nu är att jag tar mig till Thea imorgon och därmed har besegrat min fobi, i alla fall för den här gången...
