Where you gonna go? Where you gonna sleep tonight?
Hösten 2008 var en plåga utan dess like. Jag hade nyligen blivit tillsammans med David och jag satt fast i Eskilstuna med ett känsloliv helt i uppror. Den hösten handlade allt om tågresor mellan Eskilstuna och Linköping, mitt liv ständigt nerpackat i en rosa väska på hjul. Ångestattackerna kom alldeles för tätt och jag räknade minuter tills jag skulle få flytta hem igen. This is the life med Amy MacDonald är mitt soundtrack till den hösten. Första gången jag hörde den var i en klädbutik tillsammans med David strax efter att vi hade blivit tillsammans. Den fastande direkt och blev sedan mitt främsta resesällskap på alla tågresor mellan mina två liv.
Jag insåg tidigare idag att jag knappt lyssnat på den sen jag faktiskt flyttade hem till Norrköping. Och nu när jag hör den igen så gör det lite ont i hjärtat, allt känslor och tankar som jag kände och tänkte då blossar upp igen. Den tillhör Eskilstuna och ett liv som jag inte längre har. Och det ska nog få förbli så.
Jag förstår lite av dina känslor. Eskilstuna är en speciell plats, och kommer alltid vara, både på gott och ont. Nu när vi har sagt upp lägenheten och ska flytta till Karlstad finns ingen återvändo liksom. Kommer säkert komma tillbaks för att hälsa på kompisar osv, men då kommer jag inte ha nåt "hem" att gå hem till. För 7 år sen träffade jag Niklas, och sen dess har jag alltid haft nånstans att komma hem till i Eskilstuna. Just nu är jag ju bara där på helgerna, men jag klarar knappt av det, jag står inte ut med stan längre. Det gör för ont. Niklas har "förstört" stan totalt.. =(
