And the show just might go on, whatever
Början av sommaren 2002. Jag är ett inbitet The Ark-fan och hänger på diverse Ark-forum på nätet. Via ett av dom kommer jag i kontakt med ett band som kallar sig Melody Club och som har kopplingar till The Ark. Dom ska precis släppa sin allra första singel och är jättehypade inom Ark-kretsar. På någon skum nedladdningssida får jag tag på singeln samt ett gäng demo-låtar och redan vid första genomlyssningen är jag fast. Så jävla fast. Den sommaren kommer allt handla om Melody Club för min del.
Singeln var ju såklart Palace Station och den kom att bli soundtracket till den bästa sommaren i mitt liv. Så fort jag hör introt gå igång så kastas jag tillbaka i tiden och återupplever den där sommaren. Jag står i solljuset i hallen hemma och tokdansar. Jag åker iväg på min första festival och blir frälsigt för livet. Jag går med darriga ben fram till killarna på Arvikafestivalen för att få autografer. Jag avverkar min första sommar på Statoil och älskar det. Jag sitter uppe hela nätterna framför datorn och blir kär i personer som knappt existerar. Jag knyter starka vänskapsband som lika snart brister igen. Jag upplever tre omtumlande månader då allt och lite till hände.
Jag var 16 år, en liten naiv popflicka på väg mot vuxenlivet med Melody Club som resesällskap. Och jag blir det om och om och om igen så fort jag lyssnar på Palace Station.
Singeln var ju såklart Palace Station och den kom att bli soundtracket till den bästa sommaren i mitt liv. Så fort jag hör introt gå igång så kastas jag tillbaka i tiden och återupplever den där sommaren. Jag står i solljuset i hallen hemma och tokdansar. Jag åker iväg på min första festival och blir frälsigt för livet. Jag går med darriga ben fram till killarna på Arvikafestivalen för att få autografer. Jag avverkar min första sommar på Statoil och älskar det. Jag sitter uppe hela nätterna framför datorn och blir kär i personer som knappt existerar. Jag knyter starka vänskapsband som lika snart brister igen. Jag upplever tre omtumlande månader då allt och lite till hände.
Jag var 16 år, en liten naiv popflicka på väg mot vuxenlivet med Melody Club som resesällskap. Och jag blir det om och om och om igen så fort jag lyssnar på Palace Station.
Kommentarer
Postat av: Karin
Åh jag älskar din nostalgiska följetong! =D Underbart!!
Trackback